att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 juni 2018

Bjørnen, Katrine Marie Guldager, Gyldendal


Den svenska romanen lider av elefantiasis. Ett tidigare format som numera är sällsynt dåligt utnyttjat är kortromanen, kammarspelet med få karaktärer. Lejonparten av svenska romaner har intrig och sidointrig(er) i massor, är befolkade som en småstad och har ett sidantal som sträcker sig över flera hundra. Allt för att den duktiga läsaren ska kunna fästa ett diplom på väggen efteråt.

Nu har jag läst en dansk roman som bryter mot det här mönstret, Katrine Marie Guldagers Bjørnen. Lustigt nog utspelar den sig i Sverige, i utkanten av Trollhättan. Dit har Vibse förskansat sig, i skogen, med åtta kilometer till bilvägen. Hon har haft en pissvecka, där eländet spelat domino: hon har fått sparken som gymnasielärare, dottern har flyttat hemifrån, och så har hon bråkat med maken Bente (som egentligen heter Lars, men får heta Bente, ”som straf”). Nu ska hon tillbringa läketid i en primitiv stuga.


Den svenska vintern lägger sig över naturen. Det har varit storm – och den slår ut strömmen och väcker en björn från sitt ide. Hon knaprar på knäckebröd, ondgör sig över mellanmjölken, försöker fånga småfåglar att äta, läser Tranströmer. Just Tranströmer blir en kontinuerlig intertext, och det går med fog att hävda att det är en passande text att gästspela: de bekanta orden ges en något mer sinister innebörd i denna omgivning, och ensamheten förstärks.

På ett subtilt sätt arbetar Guldager med skräckfilmsestetiken, numrerar kapitlen ”Dag 2” och framåt, tills vi kommer till ”Dag 11” (det som brukar heta ”Sista dagen” i skräckfilmerna). Tillvaron utgör en reningsprocess för Vibse, som får tid att hinna ikapp med sina tankar, som ibland är dråpliga – när hon tycker synd om älgen, som är vegetarian men med sin lustigt utformade kropp knappt når ned med munnen till gräset – eller om rödhaken, vars stora ögon gör att den inte behöver ljus lika mycket som andra fåglar: ”Ville man være mer lykkelig, hvis man behøvede mindre lys?”

Medan Bente – Lars – i sin frånvaro får representera det ingenjörsaktiga hos det manliga tänkandet blir Vibse en mer intuitiv varelse, som söker samspelet med skogen och djuren. Det blir mindre fånigt än det låter: Guldager är ingen John Gray (Män är från Mars, kvinnor är från Venus). Människan som möter det djuriska inom sig låter kanske inte originellt, men det är befriande skrivet.

Det är en roman som eftertryckligt visar hur viktig stilen är, och vad effekten är när den fungerar så här bra. Hur lätt det är som läsare att anpassa sig: att man slår följe med Vibse i hennes isolering, tack vare de manande orden. Språkligt kan det i sin förrädiska enkelhet påminna om Inger Edelfeldt, som åtminstone i sina tidiga böcker gärna gillrade den här typen av försåtliga budskap under ett till synes enkelt eller trivialt språk, där så mycket lämnas outsagt. Premissen kan också påminna om Marlen Hausshofers Väggen: en kvinna utlämnad åt naturens godtycke.

Skickligt blir det förflutna utraderat, och man slipper ta del av ältandet av vad som har föregått Vibses frivilliga exil. Helt kort tar hon sig an de tre utlösande faktorerna till krisen, jobbet, dottern, maken. Fokuset ligger helt på hur hon ska klara sig i en utsatt situation, hur hon ska överleva.

Det är inte en roman helt utan brister. Mötet med björnmamman ska förstås säga något om paralleller i deras liv, något som skrivs lite på näsan. Och slutet är något av en cop out. Men trots dessa invändningar: nog är det fascinerande att följa Vibse in i denna otrygghet, då Guldager visar hur lite som krävs för att civilisationen ska lossna från vår identitet, och att vi nog har bättre resurser än vi tror att anpassa oss till ett liv utan förnödenheter, helt enkelt för att vi i grunden är djur.

Så som världen håller på att utvecklas lär det inte dröja allt för länge innan vi likt Vibse tvingas ta itu med vår överlevnad själva, utan att kunna förlita oss på vad som finns i hyllorna i mataffären.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar