att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 juni 2018

To Be a Machine. Adventures Among Cyborgs, Utopians, Hackers, and the Futurists Solving the Modest Problem of Death, Mark O’Connell, Granta


Alla historiers inledning utgår från slutet. Det menar Mark O’Connell i sin hyperintressanta bok To Be a Machine, som troligen är den mest välskrivna boken om transhumanism som du kommer att läsa i år.

Vad är transhumanism? Ordet var en av finalisterna till word of the year i australiska ordboken MacQuaries årliga genomgång i januari, och det är förstås en indikation på att även om ordet funnits sedan 60-talet är det först helt nyligen som det fått ett så här starkt genomslag. I korthet: tron på att människan behöver förbättra sina skröpliga kroppar med hjälp av teknik, och byta ut otjänliga kroppsdelar med implantat för att förhindra sjukdomar och förlänga livslängden och slutligen även göra oss odödliga. En uppdatering av cyborg-tekniken, kan man lite förenklat säga.


O’Connell är litteraturvetare, med visst irländskt temperament (”we are fucked by the future” skulle nog inte en amerikan eller britt skriva), och tar sig an ämnet med lekmannens piggt upptäckarlystna blick. Han ägnar några år åt intensiva möten med representanter från olika falanger, med flitiga research-resor till USA. Mycket av boken består av reportageliknande texter, framförda på ett sätt som kombinerar nonchalansen med skarpsinnet – för att inte tala om en humor som leks fram i försynta antydningar.

En av flera bra saker med O’Connells metod är att han avstår från enkel polemik. Därför riskerar han inte att bli snubbarnas favorit (så där som Slavoj Zizek blev för tjugo år sedan, och som Jordan B Peterson verkar ha blivit nu). Han är för osäker, och resonerar mer öppet, och inbjudande mot invändningarna.

En av många frågor som läsningen av den här boken genererar: hur kul är det att leva för evigt, om du gör det som en maskin? O’Connell är inne på de tankarna, när han resonerar kring var gränsen går för ditt jag, när tillräckligt mycket har ersatts av maskiner. När är du inte längre dig själv?

En annan fråga har med naturen att göra: måste man göra allt, bara för att man kan göra det? Är förnuft en fråga om ständig utveckling? Är det exempelvis etiskt försvarbart att ersätta vävnad med artificiellt material? Transhumanisterna verkar vilja ersätta biologin, eller åtminstone fuska bort dess begränsningar. Å andra sidan: har vi råd att undvara förbättring när den väl erbjuds? Ta till exempel minneskapaciteten, ett område där det minst sagt finns saker att åtgärda.

Som synes: många frågor blir det … En av de saker som måste diskuteras av en ny framtid är vad maskinerna gör med våra känsloliv. Vad händer med dem om vi i högre grad omsluts av teknik? Ett av kapitlen berör kryokonservering, alltså att frysa ned hjärnor och kroppar i väntan på att tekniken ska göra det möjligt att tina upp dem så att de återigen kommer till användning: en hjärna kopplad till en maskin, det är vad de nedfrusna grå massorna har att vänta sig …

Låter det rysligt? Livet är i sig rysligt, skyndar sig Max More, en av förespråkarna för kryotekniken, att säga. De antas anta vilken form som än tekniken finner lämplig i framtiden. Där kan en hjärna laddas upp mot en dator, något som kan ligga närmare i tid än vi anar. För vad är ens ett medvetande?

Det cartersianska teoremet ”jag tänker, alltså finns jag” kan ersättas med en framtidsfråga: ”finns jag?” I den här formen, det vill säga, kopplad till artificiellt liv. Det artificiella finns förstås redan: i gräsklipparrobotarna, i de självkörande bilarna, i våra telefoner, och redan nu i mångas händer, i de inopererade chipen som fungerar som tågbiljetter. Här saknas inte lysande utsikter: exempelvis krigsindustrin, som ju har industrialiserats i så hög grad, för tänk när man kan skicka uteslutande maskinella soldater. De saknar helt samvete, och kan därför döda fiender utan betänkligheter.

Det finns hos O’Connell en förmåga att skapa narrativ kring ett problematiskt ämne, en fråga som måste kallas brännbar och riskfylld. Där blir det utopiska draget förstärkt, och även om de flesta av hans intervjuoffer identifierar sig som ateister är också religionen ett närvarande inslag, såsom i den här längtan efter evigt liv. Inte så att det skulle finnas plats för någon Gud i denna världsbild – liksom Victor Frankenstein försökte, är Gud utbytt mot den mänskliga skapargnistan.

Det vore allt för enkelt att avfärda dessa ibland väl blåögda idealister och dra paralleller till ”kometen kommer”-varnarna från förr. Fast de drar sig för liknelser med apokalyptiskt sinnade kamrater. O’Connoll dömer ingen, och det hör till de sympatiska dragen med hans bok, att han anstränger sig för att återge deras idéer och drömmar utan att dissa dem. Därför blir det lätt att uppskatta hans nyfikenhet.

Man kan också fråga sig om livet ska levas så här, i det tekniska, i det maskinella, eller om vi ska bejaka det djuriska, instinkterna. En transhumanistisk värld skulle ersätta så mycket av vårt ursprung att vi kanske inte längre kan kallas människor. Det här är en tanke Olga Ravn utforskar i sin nya roman De utsatte, och som även gestaltas i den falang av ekokritiken som vill tycker att begreppet antropocen är alltför insmickrande mot människan, och som hellre vill kalla det holocen, kapitalocen, eller nekrocen. O’Connell menar att kapitalismen i någon mån redan gjort oss till maskiner: tänk stämpelklockan, tänk effektiviseringarna

Ett problem är att den artificiella intelligensen inte kommer att vara fientligt inställt till människan. Så vi lär inte upptäcka några signaler på att allt inte står rätt till: glöm skräckscenariot som målats upp i mången science fiction, typ Terminator-filmerna, att maskinerna gör uppror. Nä, snarare är de helt likgiltiga till människan, ungefär så som naturen alltid har agerat mot oss, eller för den delen så som människan har agerat mot andra arter (inte kan vi kallas grymma för att vi exploaterar marken och mördar djur för klädesplagg och föda)

Det här är singulariteten, så som fysikerna definierar det i dag. Det kommer inte att dröja förrän vi har tillverkat maskiner som vida överträffar oss i alla avseenden, i synnerhet intellektuellt. Så småningom kommer de att börja ifrågasätta vad vi människor fyller för syfte, när allt vi gör görs mer effektivt och mindre slarvigt av något som inte lyder under den så kallade mänskliga faktorn..

De goda nyheterna: i framtiden tillverkas inga måndagsexemplar. De dåliga nyheterna: det kommer inte att finnas några människor kvar att glädjas åt detta. This is the way the world ends, not with a bang, not with a wimper, but with a machine whining.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar