att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 juni 2018

Välkomna och please come in, Birgit Häggkvist, Natur & Kultur


Titelnovellen i Birgit Häggkvists Försöksråttan från 2001 gav den bästa definitionen jag stött på av mobbningens strukturer, hur skoningslöst och ändå logiskt dess mekanismer slår till. Som författare har tyvärr Häggkvist legat lågt sedan dess – endast gett ut den självbiografiska romanen A, som var långt ifrån lika övertygande.

Nu utkommer hon med en språkbok, som förklarar vad hon har varit sysselsatt med de senaste tio åren eller så: att med rödpennan i hand läsa dagstidningen, som vore hon i lojalitet med nidbilden av stofiler till språkpoliser. Någon språkpolis är hon dock inte, utan pläderar för en rimlig hållning till engelskans inflytande och anglicismer, i Välkomna och please come in.


Eller gör hon det? Jag läser titeln dubbelt: dels som ett inbjudande, att vi accepterar engelskans besök, och dels som ett avståndstagande – ett raljant formulerat nej tack (eller no, thank you, kanske). Vi vet inte vilket ben vi ska stå på. Och är inte det den enda rimliga hållningen i denna fråga?  

Häggkvist är bra på att fånga mångas ambivalens inför engelskan, kanske för att hon delar den. Jag gör det definitivt: som engelsklärare inser jag ju engelskans många fördelar, men ser också vilka spår den lämnar i svenskan, både muntligt och skriftligt. Dessa spår finns förstås också i mina egna texter, tänker jag rodnande medan jag läser, och nu när jag skriver detta, säkerligen också i just denna text.

Hennes tes lyder att vi ändå borde tona ned oron: än så länge existerar dess inflytande endast i 1 % av tidningstext. Det ser lite ut, men skulle ändå innebära åtta ord i denna text?

Enligt henne använder vi engelska för att kompensera vår dåliga språkliga självkänsla: svenskan låter för … enkel, kanske för bonnig? (Vi är dock ett land av bönder.) Att prata engelska blir då ett sätt att ta sig ut ur den snäva svenska provinsialismen, bortom sfären av lantlighet. Ibland kan hon grotta ned sig i nostalgi över 70-talets demonstrationståg, men här finns också en fyndighet, som när engelskans kallas ”en verbal deodorant”.    

Enda lösningen blir att börja gilla svenska språket lika mycket som vi gillar engelskan. Det torde inte vara en omöjlig uppgift, även om det kan te sig lite idealistiskt. Som i ett av Häggkvists exempel, när Lotta Olsson i DN härom året bad läsare adoptera ett svenskt ovanligt ord och använda den fem-sex gånger om dagen. Det blir ju bara … penibelt?

Häggkvists bok är en blandning av personliga anekdoter och en mängd exempel på språkgrodor där engelskan har lurat skribenten in i anglicismens fälla. Dessa exempel är fruktansvärt många, men för den som trots det tycker att det saknas något får sitt lystmäte i ett generöst appendix. Det blir en lång radda exempel där Häggkvist lite förnumstigt ger rådet ”skriv så här i stället”. Tyvärr tappar dessa exempel snart sin aktualitet, eftersom framtiden kommer att begå nya grodor. Häggkvists insamlande har skett under 10-talet, och förvisso är det smålustiga exempel, men alltså bara för stunden.

Det är å andra sidan ett problem den här boken delar med alla språkböcker, att de snart spelat ut sin roll. Åtminstone när de, som i den här boken, är så starkt polemiska. Inledningsvis verkar det som att Häggkvist inte alls är road av just polemiken, att hon hellre skriver en deskriptiv skrift än en preskriptiv. Men så plockar hon upp några sparringspartners, och då väcks slagkraften: hon gör slarvsylta av, i tur och ordning, Staffan Helgesson, Lars Melin, Jonas Thente, Olle Josephson, och säkert någon fler får sin släng av sleven.  Just Thente får kritik för en krönika där han menade att engelskans koncisa ”bear with me” kräver 25 ord på svenska, något Häggkvist skickligt vederlägger med förslagen ”ett litet ögonblick” eller ”låt mej förklara”.

Några av striderna som Häggkvist för förlorades redan för fem-sex år sedan, som när hon vurmar för ordet ”karaktär”, och tycker att det ska reserveras för personlighetsdrag, medan Hamlet ska vara ”rollfigur”. Det är också lite synd att hon när hon tar upp det aktuella exemplet ”signatur”, som på svenska fått utökad betydelse att inte enbart stå för initialer utan också för namnteckning, inte då nämna dess ännu mer utökade betydelse i termer som ”signaturrätt” eller ”signaturklänning”.  

Som helhet saknar tyvärr den här boken en bärande tes. Vad vill Birgit Häggkvist uppnå? De slutsatser som nås är de bekanta, främst att engelskan tillåter en viss distans till ämnet från brukarens sida – gissa om exempel på artister som sjunger på engelska finns med … Men för all del: boken fungerar avskräckande för alla som vill vara språkpoliser (”språkfascister”, med Häggkvists egna formulering), eftersom de är löjliga i realtid och ännu löjligare i efterhand. Det enda man med visshet vet om språket är att det inte är statiskt, och att det ingalunda kan utvecklas eller klara sig utan att influeras av andra språk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar