att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 juni 2018

Migrationer 1976-2018, Gloria Gervitz, översättning Hanna Nordenhök, Rámus


Att en samtida diktsamling översätts i sin helhet till svenska hör inte till vanligheterna. Att det görs två gånger inom mindre än tio år – det är väl något utan motstycke. Så är också mexikanska Gloria Gervitz verk Migraciones något oerhört: en dikt som inleddes 1976 och som fortsätter vara oavslutad, en dikt hon fortsätter skriva på. Därför har Ulf Eriksson och Magnus William-Olssons översättning Migrationer från 2009 redan blivit aningen inaktuell.

Därför har Hanna Nordenhök tagit sig an en nyöversättning, Migrationer 1976-2018, som tar vara på de omskrivningar Gervitz gjort av tidigare dikter, samt inkluderar de nya som tillkommit. En viktig skillnad är ortografisk: i den här nya versionen saknas sviter och versaler, något som ger förutsättningen till ett mer ohejdat läsande – en läsart som respekterar flödet som skrivs fram.


Flödet, för ja, Gervitz dikt är genomströmmad av vatten. Av vätskor: hon pissar på sig lika ofta som Patti Smith och Neko Case, om än inte lika ofta som Miley Cyrus. Liksom den är genomströmmad av ljus, solstrålarna som tar sig in i boken även för den som läser den i vårt bistrare klimat (om än det är typ 30 grader den dag i denna exceptionellt varma sena maj då jag läser).

Den här nya utgåvan på Rámus är brun som jorden, brun som den mark exilmänniskan trampar. Gervitz pappa utvandrade från Ukraina, på flykt från ryska progromer – ett öde som delas av Clarice Lispectors föräldrar. Nog finns det en affinitet mellan Gervitz och Lispector: i det sinnliga skrivandet, i den sensuella uppfattningen av världen, och i det excentriska för att inte säga idiosynkratiska språket.

Det är också en stor bok: i sin expansiva form har den bildat skola, inte minst bland många svenska poeter på 2000-talet. Detta så klart tack vare Eriksson och William-Olssons översättning, något som också uppmärksammas i översättaren Nordenhöks efterord, som går litteraturkritikens ärende. Till den här utgåvan har också poeten Gabriel Itkes-Sznap skrivit ett mer poetiskt efterord, men jag skulle säga att båda har skrivit ovanligt nödvändiga och ovanligt bra efterord.  

Det är en bok att läsa och dröja vid, helst inte läsa från pärm till pärm, utan man kan öppna nästan vilket uppslag som helst och bara slås av – häpnad, drabbas av den sällsamma styrkan i orden, den typ av skönhet som är så vass att den tar sig in i ens eget språk:

                                                          solen
                                mellan narcisserna

                                           bländande

                                vad gör jag
med all denna
                 skönhet?

                                och om jag blev
                                                         utan ord?   

Ja, man kan läsa den i vilken ordning som helst, och på så sätt kan man jämföra med en annan expansiv poet, Walt Whitman. En annan parallell är ju att Whitman under hela sin livstid bearbetade och gav ut Leaves of Grass i nya upplagor, att han fortsatte att skriva på den.

Inte för att Gervitz dikt saknar ett narrativ. Hon berättar om en uppväxt, om mammans tynande, om upptäckten av sexualiteten, om onani, om att bli så upphetsad att hon alltså kissar på sig. Men det handlar också om att visa hur språket lösgör sig från erfarenheten, hur tillägnandet av ett språk blir ett medel att hantera det upplevda.

Det är frågan om att skriva jublet, att skriva passionen, att skriva extasen. I Gervitz värld är verkligheten i avsaknad av omskrivningar. De vackra orden pekar ut livet. En viss typ av poesi, den svenska inte minst, är duktig på att arbeta med abstraktioner och ordsammanställningar som inte lyckas åskådliggöra det som betyder något på riktigt – kort sagt saknas just det där livet, det som bultar och slår och andas och svettas och blöder och gråter. Gervitz diktjag är helt och hållet biologi.

Att leva blir också frågan om att brytas itu. Hennes dikt inleds prydligt, men bryts snart sönder, med ord som sprids allt mer okynnigt och lösryckt över sidan (se citatet ovan, från bokens slut, om man nu kan tala om slut på en så cirkulär bok, en så oavslutad bok). Det är en smärta av det ljuvliga slaget, en åtrå som skickar en rätt in i förtvivlan.

Det blir också en monolog som återerövrar kvinnlig sexualitet från de män som gjort anspråk på den, som James Joyce i Ulysses, hans famösa Molly-monolog. Låt gå för dess autenticitet – här får vi höra orden oförmedlade, och trots Joyces beryktade råhet ligger inte Gervitz den efter. Eller säg så här: varje gång Joyce ger Molly en obscenitet flinar han bakom handryggen, nöjd med vad han åstadkommit, något vi åtminstone slipper när vi läser Gervitz.

Dikt som man lever med och som man ska leva med, den är svår att skriva om. På senare år har jag hittat ett sådant sällskap i Inger Christensens diktsamlingar, som går att läsa på ett liknande sätt, som oavslutade och cirkulära, böcker som man kan plocka fram och läsa i var som helst. Liksom med Whitman, främst ”Song of Myself”, som man kan läsa några sånger i taget. Man kan också jämföra med William Wordsworths självbiografiska projekt The Prelude. Det finns också något romantiskt i Gervitz anspråk, tilltron till poesins möjligheter: att den kan skildra en erfarenhet, och göra det mer ärligt och sanningsenligt än prosan.  

Här finns alltså så många ställen, så många ögonblick, så fulla av betydelse: ”och hon lösgör sig från sin skugga och orden når henne inte / livet är den enda tillflykten och du dog för mig du dog för mig inuti mig”. Gervitz upprätthåller en förundran inför tillvaron, som om hon vill visa att tvivlet är vår mest mänskliga drivkraft. Men också visa att det magiska lever sida vid sida med det alldagliga.

Och glädjen. Man kunde förstås kalla det överskridandets dikt, den som pekar ut och möjliggör förändringen, utvecklingen, allt det som motarbetar stagnationen. Den dikt som trotsar tiden och rummet, som skänker nya ytor åt foten, en dikt som ignorerar fysikaliska lagar. För det är också en religiös bok, en text som liknar bönen, alltså den kaddish som hon ibland nämner (en bön över de döda, men hennes kaddish ges en mindre sträng omfattning, och kan omfatta även de odöda).

Vad Gervitz märkligt helgjutna bok visar är styrkan och skörheten hos det mänskliga, men också att poesin är sitt egna språk. Hon skriver hur det är att vara vid liv, hur det är att känna, att uppleva, att upptäcka. Och det blir dikt om det som annars inte kan sägas, därför att orden inte räcker till – i en slags travesti på Wittgensteins berömda utsaga, att om det man inte kan tala får man skriva poesi.   

I den här boken får man som läsare det generösa tillfället att överlämna sig åt något som är större, och skit samma då vad man kallar det. Hos Gervitz blir Gud ändå något människan bär inom sig, med makten att styra över ens eget öde. Så läst blir hennes bok också ett incitament, att man faktiskt kan behärska sin existens, och vid behov omformulera sig och revidera sina upplevelser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar