I Trombones serie
”Svavel” ges Eva Ribichs nya bok Kvar
ut. Med sina sexton sidor blir det en kort långdikt, om ett diktjag som rör sig
i en övergiven lägenhet. Spöklikt, och man anar att det är något som har
föregått besöket. En separation? Kvar i lägenheten finns spåren av en annan,
ett oidentifierat du. Diktjaget vidrör de kvarlämnade sakerna, telefonen,
stolarna, sängen, och minns en tillvaro i rummen ”där / ljuset från fönstret fortfarande / faller, väggen är varm,
skrovlig / under handen, ojämn av väv”.
Ribich debuterade på
slutet av 90-talet med ett par lovande böcker, men har hållit en låg profil på
senare år. Det är synd att hon inte når fler läsare med sin lågstämda men
skarpa dikt. En outsäglig ensamhetskänsla pyr ur denna minimala diktsamling,
och ger den suggestiva berättelsen kontur och skärpa. Kvar hos läsaren finns
funderingarna, som en illustration till att frågorna alltid är mer fruktbar
mark för en poet än svaren: hur blev det så här? Det får vi inte veta, och det
är jag tacksam för.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 29/6 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.