att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 juni 2018

Nuckan, Malin Lindroth, Norstedts


Your silence will not protect you. Audre Lordes uppfordrande ord återkommer hela tiden när jag läser Malin Lindroths essäbok Nuckan, som gör ett försök att reclaima en försvagad kvinnoposition. Hon gör det för att befria begreppet från skam, och gör det även i en anda som kan sägas går Lordes aktivistiska ärende. Hon skriver att det är dags att inse att tystnaden inte hjälper dig.

Men givetvis nämner hon inte Lorde, för det är inte den typen av bok. Hon nämner inte heller Edith Södergrans lika uppfordrande ord, ”Jag är ingen kvinna”, även om det också är en rad som återkommer till mig under läsningen, och något som åtminstone diskuteras av Lindroth: är nuckan ens en kvinna?


Boken blir en självbiografisk genomgång av hur det är att ha blivit bortvald, av att leva ensam i en tillvaro som gjort tvåsamheten till fetisch. För, som hon säger, det finns fortfarande något häftigt glamouröst i att vara singel, men bara unket och tragiskt i att vara ensam – när ensamheten konsoliderats till levnadssätt.

Så det är en bra och viktig bok. Utan att Lindroth egentligen behöver göra en poäng av det finns det en feministisk agenda här. De ord som signalerar negativitet är knutna till könet: när jag gick i lågstadiet försökte min lärare reclaima (”återupprätta”, sa hon säkerligen) ordet käring, genom att påvisa att det ursprungligen betydde kärleksring, och att det därför var något fint, en komplimang. (Givetvis finns det inget etymologiskt stöd för att hon hade rätt.) Det finns ett stigma också i ordet nucka, att det inte bara är fult utan också behandlas som något smittosamt. Kallas du nucka hamnar du i underläge.

Först måste Lindroth meddela vad det betyder, för uppskattningsvis förstår inte 90-talister och yngre ordet. Men, liksom ett annat ord ungdomar inte förstår, våp, ligger det där som en underström i språket, som hotar att dra ned den som kallas det. Det är oerhört uttrycksfulla ord. Att det saknas en manlig motsvarighet till både nuckan och våpet är betecknande. Lindroth menar att det finns ”en avgrund” mellan hur manlig och kvinnlig ensamhet beskrivs i media, men jag är inte säker på att det riktigt är så: dock reserverar hon sig, och skriver kort om norrländska gammpojkar, fast nog omgärdas även de av ledsamhet och rykten om oegentligheter.  

Hon tar itu med skammen, och det är i första hand därför hon har skrivit boken, för att sluta skämmas. Hon ger nuckan en röst. Det självupplevda hanteras korthugget och rakt, när hon sexton år gammal åker till USA som utbytesstudent och får veta att hon bokstavligt är odejtbar. Upplevelsen att vara apart har redan fått fäste, men vad hon bland annat visar är hur oerhört viktiga orden är, hur de lägger sig i ens medvetande och till sist blir en del av ens personlighet. Hon kan formulera exakt hur det känns att vara den ingen vill ha.

Hon visar också att olycklig kärlek kan vara dramatisk och spännande, medan ensamheten bara blir tragisk och olustig. Hennes berättelse om att vara ingens flickvän är mer sorglig än arg. Det är sakligt och tålmodigt skrivet. Vi får en inblick i ett elände, utan att Lindroth känner sig nödgad att vältra sig i den. Det är personligt, utan att det privata tar över och får det att bli för intimt: likaså är det befriande fritt från självupptagenhet.

Det är en bok om att tillhöra, för att parafrasera Carina Rydberg, den lägsta kasten. Det slår mig att Rydberg i sin bok Den högsta kasten skrev mycket om sin ensamhet, och att det även hos henne fanns ett återupprättande av en utsatt och kritiserad position, att hon försökte vända det beklagliga till triumf. Men det finns ingen triumf i Lindroths historia – den följer den klassiska plotten, med kedjan förnedring-hopp, fast nä, det här är ingen munter solskenshistoria.  

På 1800-talet kunde nuckan uppleva en kortare frist, när den ogifta kvinnan tilläts vara myndig. Det fanns också ett överskott av ogifta kvinnor. Men det fanns och finns inget utrymme för någon annan kvinnoroll än horan/madonnan. En nucka hotar den dikotomin. Och självföraktet kommer alltid utifrån. Nuckan blir ett manifest, en text som kommenterar underifrån, ger styrka åt de kuvade.

Malin Lindroth skrev för snart tjugo år sedan den suveräna romanen Vaka natt. Sedan dess vet jag att hon arbetat som dramatiker, men jag har saknat henne som prosaförfattare. Hon berättar om en skrivkramp från 2005, som skickade henne till psykoterapin. Det är svårt att föreställa sig vilket mod som krävts för att med den här vackert signalgröna boken ta bladet från munnen, men desto lättare att uppskatta att hon äntligen gjorde det, eftersom det borde vara till hjälp för så många som fortfarande stigmatiseras av ofrivillig ensamhet.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar