att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 maj 2018

Lucy, Jamaica Kincaid, översättning Lena Fagerström, Tranan


På senare år har Tranan lanserat Jamaica Kincaid, dels med nyöversättningar och återutgivning av tidigare böcker, som nu tas emot i en delvis annorlunda kontext. Tendenser i den hätskt skrivna En liten plats (på svenska första gången 1988) ges annan innebörd nu.  

Detsamma gäller hennes roman Lucy, som i viss mån är skriven som en fiktiv version av just En liten plats, som ju är en mer essäistisk version av det förlopp som denna roman skildrar. Den utkom på svenska 1991, och har alltså nu återutgetts, påpassligt och lämpligt. Det är en anklagelseskrift, som inte nöjer sig med att diskutera identitet och etnicitet – den tar itu med feminism, med frågan om varför kvinnans liv måste vara så kringskuret.  


Huvudpersonen, som delar födelsedag och åtskilligt annat med sin författare, lämnar sin lilla karibiska ö för att bli au pair i New York. Hon är en trovärdig fiktiv karaktär – det vill säga, hon är exakt så irriterande oförutsägbar som så kallat äkta människor är, och inte genuint godhjärtad eller rekorderligt altruistisk. Nä, hon har sina sämre sidor, men utan att skämmas för dem: de är viktiga beståndsdelar, inget man kan ta lätt på eller undvara.

Kulturchocken visar sig snart när hon i början kallas ”Lilla gästen”, i brutaliteten som manifesterar sig i svårigheterna för människor att komma överens. Hennes värdpar beter sig illa, barnen är ointressanta. Med sig från sin ö har hon vidskeplighet, en magi av svart slag som hon inte vågar vända ryggen, men inte heller så gärna bekräftar. Så Lucy längtar inte riktigt hem, men är inte heller bekväm i sin nya omgivning.

Något är vajsing med mamman, förstår vi snart. Pappan är bara ett vagt minne, som endast existerar i form av vaga doftminnen: hans Lucky Strike-cigaretter, hans doft av sandelwood. Det här är en roman där betydelsen smygs fram, där allt blir viktigare först så småningom, först i efterhand, successivt – som när saker, människor och händelser som varit bokstavliga strax blir symboliska, och får därmed annan innebörd. Likaså de många drömmar, myter och berättelser Lucy själv tar upp.

Som när vi får veta att mamman döpt henne efter Lucifer, för att hon var ett så överdjävligt barn! Referensen till Miltons Paradise Lost. Och till Charlotte Brontës Villette. Men Kincaids roman är bara i viss mån en intertextuell väv – hennes sätt att skriva befinner sig hela tiden i opposition, men inte bara till det stereotypiskt västerländska kulturarvet. Det är en kritik som framförs, men om den är indirekt eller direkt är en fråga om perspektiv: hon är arg, men också balanserad. Likaså arbetar hon både direkt och indirekt med sitt självbiografiska stoff.

Kincaids stil är kaxig och sardonisk, och full av den bitska humor som gör hennes böcker till sådana värdefulla tillskott. Lucy är utagerande, en besvärlig ung kvinna, en gränsöverskridare som söker sig till det farliga livet. Eller om hon bara vill ha kul? Hon är en suggestivt tecknad karaktär – gåtfull, drömsk, mystisk, och trots att hon för ordet genom hela romanens knappt 160 sidor förblir hon oförklarlig och oförklarad.

Jag vet inte hur det var att läsa Jamaica Kincaid för drygt trettio år sedan, när hon introducerades på svenska – förmodligen annorlunda – men jag är glad att kunna läsa henne nu, och upptäcka exakt hur det känns att möta något man har saknat utan att vara medveten vad man har gått miste om.

2 kommentarer:

  1. Spännande bekantskap! Detta författarskap verkar vara något alldeles extra.

    SvaraRadera