att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 maj 2018

Som skrubbsåret om vintern, Karl Eklund, Styx


Barnet är olyckligt. Det går i en stad på högklackade skor, bland hus som mindre är reella doningar än gestaltningar av något. Barnet är utklätt till vuxen, gör honnör mot betraktaren. En trotsig åtbörd. Ansiktet är en mask. Bakom ryggen tillstymmelsen till en häst, ett oväntat och onaturligt inslag.

Så läser jag omslaget (en målning av Niklas Nenzén) till Karl Eklunds märkliga diktsamling Som skrubbsåret om vintern. Den är märklig, i egenskap av att den innehåller dikter utan fast struktur. Det är som om det är skrivet innan orden fått fäste, med bilder som inte tillåtits stelna. Ändå är metaforerna isiga, och den generella temperaturen är väl också strax under nollan.


Men dikterna är märkliga på flera plan. Så här hejdlöst kan Eklund skriva:

                      jag gick vilse inne i ett fotavtryck
                      dess väggar var av slipprig lera
                      mina spår i någon annans spår
                      i lerväggarna satt duvors skelett
                      under mina fötter en allt mer ostadig grund
                      jag stack in huvudet i leran
                      och såg en ljuskägla
                      flimra framför mina ögon

Denna ljuskägla är ett ovanligt inslag. Annars dominerar mörkret, och det slår mig att närmare en goth-poesi kommer vi nog inte i Sverige, att det här är skrivet i en slags sammanbiten Sisters of Mercy-estetik (”Flowers on the razor wire”). Eklund varierar metaforerna, men det som kvarstår är ändå att dikterna är statiska, att det som talar emot boken som helhet är att den är något för lång, för ovarierad, att berättelsen inte utvecklas.

Men ändå: bara dumbommar och Per Wästberg tycker att livet är enkelt, och om något visar Eklund med eftertryck att vi går i uppförsbacke. Dikterna lånar surrealismens bildkataloger, men med originella åtbörder. Desperationen i hans tilltal är äkta, påtaglig, okonstlad, och över dikterna svävar en annalkande katastrof.

Ett hot, som kan visas i en bild som är enkel men träffande: ”jag minns våra lättsamma dagar / då vi levde tätt som tändstickor i en ask”. Det är en bra bild, därför att vi inte vet vad som är värre: att vara den sticka som valts ut och därmed brinna upp, eller att bli kvar i asken – ratad – och aldrig få veta hur det är att tändas.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar