att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 maj 2018

Skapa optimala förutsättningar för lärande. Om undervisningens dynamik, Cristina Robertson, Natur & Kultur


När Cristina Robertson i sin bok om undervisning summerar modern skolforskning sker det metodiskt och fläckfritt. Det är en beskrivande bok som hade mått bra av lite mer analys, samt mer diskussion av digitala teknikers påverkan på skolarbetet.

Ett inte allt för vågat tips är att skolan blir valfråga i höstens val. Så brukar det vara, och partierna tävlar gissningsvis i att vara de som i allra högsta grad återupprättar förtroendet för lärarna.


Den yrkesstolthet som tidigare fanns inom läraryrket verkar vara bortblåst, menar Cristina Robertson i sin nyutkomna studie Skapa optimala förutsättningar för lärande. Om undervisningens dynamik. På ett ambitiöst sätt går hon igenom senare års skolforskning, och landar i den förväntade slutsatsen att någonting måste göras.

Förlåt om jag låter trött eller raljant. Som lärare blir man snabbt avtrubbad efter politikernas löften att ”någonting måste göras”. Skolan är dessutom alldeles för viktig för att man ska raljera om den. Det finns också klart hoppingivande ansatser i Robertsons bok – det är bara det att jag har svårt att se det realiserbara i dem. Det vill säga: politiska incitament saknas.

Några av Robertsons poänger handlar om hur svårt det är att bli av med de etiketter andra fäster på oss: får vi höra att vi är duktiga eller intelligenta får vi svårt att hantera motgångar, och får vi höra att vi är dumma tappar vi sugen. Det måste också finnas fog för det beröm en lärare ger.

Till de många skolpedagoger Robertson citerar – John Hattie, Dylan Williams, Carol Dweck, med flera – fastnar jag ändå mest för Angela Duckworth, som använder den svåröversatta termen ”grit” som förklaringsmodell för varför en del elever lär sig mer. En fråga om ”järnvilja”, men det kunde lika gärna kallas tålamod, eller varför inte gammal hederlig uthållighet?

Troligen blir denna uthållighet allt viktigare i takt med de utmaningar som följer med digitala tekniker. Robertson har inte mycket att säga om dem, men det är svårt att överskatta dess betydelse för inlärning under de senaste tio åren. När läsningen blir allt ytligare kan man snart ställa frågan om det är samma verksamhet som den såg ut för bara femton år sedan, innan de smarta telefonerna kom.  

Det här är en bok som summerar och går igenom olika studier utförligt och noggrant. Det finns inget att anmärka på vad gäller nitiskheten. Tyvärr får det boken att bli aningen försiktig. Som översikt fungerar det bra, men plikten att redovisa tar över den självständiga diskussionen – det blir alldeles för deskriptivt.

Konkreta förslag saknas inte, men dessa bygger på en idealistisk tro att skolpolitiken ska utföra vändningen på den anakronistiska femöringen. Ta bara en så enkel sak som kollegialt lärande, alltså mer pedagogiskt samarbete: detta låter sig endast göras när lärare har tillräckligt med självförtroende för att sätta sin undervisningspraktik på spel.

Den typen av självförtroende kan man skaffa sig på egen hand, det är sant, men det är också viktigt med omvärldens stöd. Så länge läraryrket ses som ett sämre alternativ, med allt lägre söktryck på lärarutbildningarna, blir självkänslan lidande. Att utlova saker utan att det sätts i praktik hjälper inte heller.

Trots några invändningar blir Robertsons bok ett bra verktyg att sätta i händerna på både erfarna och nya lärare. Kanske även en och annan skolpolitiker kunde må bra av att sätta sig in i vilken ändå komplex och dynamisk verksamhet utbildning är.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten25/5 2018)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar