att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 dec. 2017

Budbärare/Flyktdjur, Christina Ouzounidis, Modernista


Christina Ouzounidis har förblivit en doldis, trots att hon under 2000-talet varit oerhört produktiv som dramatiker, där hon satt upp många egna pjäser som egentligen bryter mot allt vad vi förväntar oss av teatern, samtidigt som hon förhåller sig till traditionen genom att anspela på de antika tragedierna. Hennes Spår av Antigone, som också utkom som bok för ett par år sedan, är väldigt omtumlande läsning. Hon skriver det oigenkännligas text, och det är en hård konfrontation att ta del av.

Nu utkommer en tunn dubbelvolym med två korta pjäser från 2015 och 2016, Budbärare/Flyktdjur. Den förstnämnda är en monolog, framförd av en vingklippt ängel. Hen blir en röst för ett kollektiv, för ett visst samhälle. Det sker genom att rösten går i dialog med Inger Christensens dikter, om att vilja vara i det brännande, vilja vara i själva elden. Om inte annat så som alternativ till den förlamande likgiltigheten.


”Jag tittar därför finns jag”, summerar monologen, och avlägger sin dom om vår tids besatthet vid det ytliga, det som ögat kan uppfatta. Ett medvetande skrivs fram. En röst i rörelse, mot en större äkthet. Allt mer antar den formen av den utanförståendes röst, den saknade rösten, som blir allt skarpare, och enhetligare i takt med att den rör sig mot ett utslocknande: ”Vi kommer nu, bortträngda, skambelagda. Vi kommer med ett språk som inte försöker låtsas att det talar om något annat än det talar om.”   

”Flyktdjur” är en logisk fortsättning, som direkt apostroferar ”Budbäraren”. Här är det tre röster, ”L”, ”E” och ”S”, i mer eller mindre passiv väntan. Inga mirakel infinner sig. Inte ens någon förändring är att vänta, vad det verkar. De tre karaktärerna är instängda i myten, i ett . Det är röster som är vilse, bortkomna, som bara kan ana att de är på fel plats. Av dem livnär sig ”L” på andras lidande, men är samtidigt den mest änglalika av de tre.

Det är också en pjäs om en plats. Om en antytt symbolisk hund, och ett samhälle som liknar vårt. Där flykten fortfarande är möjlig, men snart inte det längre. Det är öppet för de olika tolkningarna. Ouzounidis intresse ligger i att skildra det som är på väg att hända. I vårt farliga samhälle, där ”godhet” har blivit en provokation att raljera över för de bittra sanningssägarna (”captive good attending captive ill”, med Shakespeares ord från den 66:e sonetten).


Flyktens villkor ges en helt omedelbar beskrivning: ”Det är inte frågandet som är existensens förutsättning utan flykten, det oavbrutna flyendet. inte som i från, inte som i undvikande, inte som i avvika eller vända sig bort, inte som ett undantag eller en räddningsakt, utan som ett oavbrutet pågående som placerar oss i exakt samma situtaion, oss alla i samma till.”

Här får vi följa ett obönhörligt utforskande, med språklig klarhet, och en sällsynt skärpa. Replikerna ekar svagt av andra, tidigare röster. Vill jag se det gestaltas på scen? Nja, det duger gott som läsdrama. Samtidigt är de tre karaktärerna i ”Flyktdjur” något mer än sina röster, och ges allt mer kropp i en text som vågar vara obestämd, och som inte heller är beroende av att vara ”charmig”.   

Ouzounidis skriver på tvären mot tidsandan. Civilisationskritik ska inte vara bekväm. Det här är texter som inte lägger sig till rätta i någon igenkännbar diskurs, utan hon ansätter tvivlet och bestridandet. Den som är kritisk uppfattas gärna som gnällig, men det är då själva fan vilket ömtåligt samhälle vi då har fått, om det bara är lallarna som sjunger instämmandets lov som ska diktera villkoren. Samhället kräver lydiga medborgare, men konstnärer ska peta i de sår som beslutsfattare och opinionsbildare lämnar i öppen dager. Jag har svårt att tänka mig viktigare sysslor än de Christina Ouzounidis ägnar sig åt med sina böcker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar