I söndags
delades Nobelpriset ut till Kazuo Ishiguro. Få saker skulle förvåna mig mer än
att nästa års pris tilldelas sydkoreanske poeten Ko Un. Hans poesi kännetecknas
av att vara lika tillgänglig som de tre senaste poeter som fått priset: Heaney
(1995), Szymborska (1996) och Tranströmer (2011).
Vit fjäril är en urvalsvolym som sträcker sig
mellan 1960 och 2011, med en konsekvent genomförd symbolik som är lätt att
känna igen sig i. Boken visar eftertryckligt en poesi som rör sig mellan vaga,
otydliga känslor och större, starkare – mot hänförelsen: ”vårsnö faller över
mig / förkylningen kommer / som en förälskelse / vårens snö faller över min
smala kropp”.
Det är enkla
utsagor om en förunderlig värld. Ibland muttrar jag över banaliteten, men ofta
kapitulerar jag inför en humor som etablerar jämnmodet som en nödvändig
livsinsikt, med slående inblickar i ett känsligt medvetande. Det är svårt att
skriva enkelt, lyder en gammal sanning, men Ko Un visar att det också går att
skriva betydande poesi ur bedagat stoff.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 15/12 2017)
Käre vän. Jag håller ju ofta med dig. Men denna gång håller jag mer än med dig! Ett pris till Ko Un skulle - i dessa tider - 'upprätta' den akademi, vi borde och bör vara rädda om. Men framför allt få de svenska krimläsarna att upptäcka att spänning kan se mycket annorlunda ut! Stewe
SvaraRaderaSant! En får hoppas.
SvaraRadera