att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 dec. 2017

Vandreutstillinger, Cecilie Løveid, Kolon forlag


Årets vinnare i den öppna klassen (lyrik) för norska Bragepriset blev Cecilie Løveid, som med sin märkliga bok Vandreutstillinger gör något efterlängtat: förnyar en uråldrig form, och gör det på ett sätt som varken blir respektlöst eller sökt. Formen är ekfrasen, alltså en dikt som utgår från ett konstverk. I svensk poesi en genre som odlats av bland andra Lindegren, Tranströmer, och Frostenson.

I tre sammanhållna sviter utgår Løveid från bekantingar från konsthistorien, som Warhol, Turner, Goya, och en del andra. I dikterna saknas avstånden mellan dåtid och nutid. Allt är närvarande i nuet: andra världskriget, tidiga 1900-talets landsbygd, 70-talets terrorism, men också bibliska berättelser om Batseba. Man kan säga att hon ställer sig rätt framför dessa verk, slår upp sin nyfikna blick, och visar dessa ibland uttjatade målningars relevans för vår samtid.


Konsten blir i dess dikter ett uttryck för förtröstan. Något större än tröst, större än hopp, större än religion (alla riktiga konstnärer måste ju vända ryggen åt Gud). Och bra poesi måste vara stark – den måste lita på kraften i sin bildvärld. Løveids ekfraser ställer sig inte i vägen. Hon tar saker för vad de är: exempelvis banaliteten hos Warhol. Kort sagt: hon använder en kritisk blick i sitt förhållande till konsten.

Men på ett sätt som måste kallas storslaget visar hon också den akuta relationen mellan fiktion och verklighet, kanske allra tydligast i dikter som behandlar Gerhard Richters serie målningar om Baader-Meinhof-gruppen. Delvis makabra, delvis ohyggliga i sin skönhet. Här benämns bilder som aldrig lämnar oss i fred (den bästa definitionen av konst jag känner till), att de gläfser som svanar – en bild jag gärna lånar till den dikt som skildrar bilden. Alltså: dikt som gestaltar en värld som går i sprickor ska helst själv gå itu, och det lyckas faktiskt den här boken med.

Därmed inte sagt att det är tung, dyster dikt: Løveid är en poet som gärna vrider till det olustiga mot ett skratt. Ett mörkt skratt, kanske opålitligt. Och det är som det ska vara, att vi inte behöver pålitliga författare. Konsekventa, ja, men också oförutsägbara, oh ja. Här ges plats åt de nya insikterna, åt det vi post-Eliot brukar kalla profana epifanier. Poesins ”oj!” eller bara ”åh!”

Därför blir man inte varse vad hon håller på med förrän efteråt. Då kan det konsekvent genomförda mönstret tecknas. Det är också frågan om ren dikt, det vill säga att den förkastar teorier (även om John Berger nämns i förbifarten). Ett förhållningssätt till poesin som kunde kallas intuitivt. Eller, för att låna Gerald Manley Hopkins besvärliga term instress, alltså hur vår förmåga till inscape blir ett uttryck för en inlevelseförmåga som går djupare än vad känslolivet kan registrera.

För till det förunderliga med dessa dikter hör ju att de inte nöjer sig med att beskriva, att de inte enbart registrerar en visuell upplevelse. Här finns också dikter som behandlar relationen mellan Nelly Sachs och Gunnar Ekelöf, eller önskningar om nya tatueringar, där det finns en fin empati för tatuerararens egna smärta: ”Du kommer aldri til å orke / å klemme på din elskede når du kommer hjem / etter denne seansen. / Du vil bare se serier.” Dikterna rör sig därmed mellan konstverken, det stilla livet, och människan, det rörliga, dynamiska livet, och upphäver gränserna däremellan.

Mer än utställning blir samlingen i helhet en inventering, en summering orsakad av rädslan att det ska gå förlorat. Att umgås med konst i vidare mening innebär ju bland annat en gränslöshet, ett frirum för en inbillning som plötsligt blir sann. Cecilie Løveids röst är auktoritär, men också lekfull. Och frigörande.

I en av många starka dikter fastnar jag för, fastnar jag i, en som utgår från ett författarporträtt av fotografen Helge Skodvin:

Se, hvordan han har satt opp et bakteppe ingen kan se slutten på.
Se, hvordan jeg svever som poeter skal sveve, beskrivelige og klare som i en rettsal.
Se, hva han har bedt meg om; jeg skal strirre ut av kjellerlokalet hans, ut av et vindu man ikke kommer til å se.
Se må jeg se inn i kameraet og jeg drar blikket tilbake. Jeg overdriver. Jeg vet jeg overdriver.
Jeg vet fra før at jeg må overdrive.
Så øynene ser eller ikke ser.  

När jag för några år sedan läste Løveids samlade lyrik blev jag förvånad över att så stark poesi kan finnas i vår närhet utan att ge större genomslag. Det är också först under 2000-talet hon har etablerat sig som poet, och har därmed genomgått en ovanlig författarutveckling (hon debuterade med en roman 1972). Medan åtskilliga svenska författare inleder som poeter för att så småningom bli romanförfattare har Løveid gjort tvärtom. Det är en stor vinst för skandinavisk poesi, och att du inte kan läsa henne på svenska är snudd på skandal, men kanske också beklagligt om du inte heller kan läsa henne på norska.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar