Freeman’s. Den nya litteraturens framtid [red John Freeman], Polaris

För några år sedan blev det rabalder när Horace Engdahl kallade amerikansk litteratur isolerad och trångsynt, som en anledning till avsaknaden av amerikanska Nobelpristagare. Det må vara sant att den översatta litteraturen utgör en försumbar del av de böcker som blir omtalade i USA, eller hamnar på listor över årets bästa böcker där borta. Dock twittrade Joyce Carol Oates 27 oktober i år entusiastiskt om Karolina Ramqvists roman The White City, som utkom på svenska 2015 som Den vita staden. Och den respekterade kritikern James Wood hörde till Karl-Ove Knausgårds tidigaste tillskyndare.

Så har i höst på svenska utkommit det minst sagt ambitiösa fjärde numret av Jonathan Freemans litteraturtidskrift, Freeman’s. Den nya litteraturens framtid. Jonathan Freeman har tidigare varit redaktör för Granta, som ju även den numera finns i en svensk version. Här återfinns tjugonio författare från hela världen, och de bildar ett lapptäcke av mestadels spännande litteratur. Sverige representeras av Athena Farrokhzads dikter.

Något man inte kan anklaga Freeman för, är den typ av trångsynthet Engdahl talade om. Tvärtom har han med hjälp av medredaktörer finkammat världen på begåvningar som vill förnya sättet att skriva, och då kan det röra sig om romanförfattare likväl som poeter eller essäister. Poängen är att då gör man sig beroende av översättare, och det är faktiskt på sin plats att vi oftare visar uppskattning för den otacksamma uppgift det är att överföra en erfarenhet från ett språk till ett annat.

Några av namnen här har jag läst tidigare, och vill framhålla främst Samanta Schweblin från Argentina. Hennes kortroman Räddningsavstånd var förra årets stora läsupplevelse, och den novell som finns med här, ”En man med otur” är helt briljant – fast frustrerande nog fanns den också att läsa i ett nummer av tidskriften Karavan förra året (ett annat tips om du vill hålla dig a jour med världslitteratur).

Förväntningar om en huvudsakligen experimentell prosa kommer på skam. Annars lyder ju fördomen mot den så kallade kultureliten att den gillar obegriplighetens litteratur. Jag skulle säga att nästan alla i den här samlingen skriver formmässigt traditionellt, och att det spännande och hejdlösa mer visar sig i innehållet, i valet av ämnen. Det här gäller Schweblin, och det gäller också min andra favorit, amerikanska Elaine Castillo, vars debutroman America Isn’t the Heart utkommer i april.

Både Schweblin och Castillo är skickliga på att låta innehållet bestämma över formen, och detsamma gäller brasilianaren Daniel Galera, som liksom Klas Östergren föredrar excentriska bifigurer, med den skillnaden att de i det här fallet är mer levande och mindre av litterära konstruktioner. Liksom engelsmannen Ross Raisins utdrag ur en roman om en homosexuell fotbollsspelare, som utan stilistiska excesser ger prov på en levande gestaltning av sällsynt slag.

Som mer eller mindre uttalad ambition vill Freeman motverka trångsynthet och inskränkthet. Vill man lära sig mer om världen är det här en bra början, och på köpet får man ju lära sig mer om sig själv: det här är litteratur som öppnar för perspektiv både utåt och inåt. Ofta är det de mest individuella erfarenheterna som kan vara de mest universella. 

  

Därför kan vi vara tacksamma för att svenskan är ett så litet språk, så vi är beroende av översatt litteratur. Efter att i fyra år ha varit ledamot för Augustpriset har min läsning nästan uteslutande bestått i att följa den svenska utgivningen. Därför är det så oerhört givande att läsa något som äntligen visar att det finns andra ämnen att skriva om, att världen görs större om du bara hittar fram till författare med vidare ambitioner.

  

I sitt förord använder Freeman en metafor som liknar läsningen vid att flyga. När du läser lyfter du från marken, får en annan överblick. Det här är en bok med drygt 400 sidor, så den borde räcka för en flygning till, säg New York eller Thailand, om du tillhör dem som fortfarande väljer den icke-metaforiska flygningen, trots klimatvarningarna.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/12 2017)