att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 juni 2016

Vagant


Portishead gjorde förra veckan en cover på ABBA:s låt ”SOS”, med anledning av mordet på Labourpolitikern Jo Cox. Eftersom jag egentligen aldrig har lyssnat på ABBA skyndar jag mig att ladda ned deras LP-skivor gratis (de är väl tillräckligt rika), och tycker först att det låter oväntat sorgset lite överallt men också oväntat bra, fast efter fyra skivor har jag fått mer än nog och kommer nog aldrig att lyssna på det här igen, så jag raderar allt och sparar möjligen enbart ”Knowing Me, Knowing You”.

Att jag nämner ABBA beror på att jag läst nya numret av Vagant, 2/2016. Det handlar verkligen inte om ABBA, utan musikavdelningen koncentrerar sig på industri/noise, den musik som skapades parallellt med punken och kanhända visat sig ha längre estetisk räckvidd, med inspirerande band som Throbbing Gristle. TG har jag lyssnat på mer än ABBA i alla fall, och när jag läser en tråd på internet om vilken ABBA-låt som är sorgsnast är det någon som kastar ur sig att TG var fans av ABBA.


Det må vara hur det vill med den saken, det är i vilket fall spännande att ta del av den enda musikgenre som kan bjuda punken motstånd inom nihilismen, oavsett vad man kallar den (industri eller noise eller något annat). Även om jag själv är rätt njuggt inställd till genren, med några få undantag (Einstürzende Neubauten, Pharmakon). Fredrik Strage och Carl-Michael Edenborg promenerar i 80-talsminnen från Linköpings musikscen, och det handlar mycket om provokationer och själskadebeteenden och musikinstrument som skapats av skelettdelar.

26 november i år är det fyrtio år sedan punkens mer eller mindre officiella födelse (Sex Pistols debutsingel ”Anarchy in the U.K.”), men typiskt nog var Throbbing Gristle aningen tidigare ute, med den pornografiska utställningen ”Prostitution” på Institute of Contemporary Arts månaden innan.

I Vagants stora dossier kring genren finns också presentationer och notiser – däribland en pigg recension av Einstürzende Neubautens första spelning i Norge. En intervju med David Keenan, som dokumenterat rörelsen, och som hävdar att 1975 är ett viktigare år än 1976, vilket nog kan vara lika rätt som fel. Throbbing Gristles förgrundsfigur Genesis P-Orridge levererade det smartaste mottot: ”When in doubt, be extreme”. Här görs också kopplingar till galenpannorna William Blake, Aleister Crowley, William S. Burroughs. Hm. Kanske en sådan teoretisk förankring gör musiken mer njutbar.

Keenan är generös nog att förlåta David Cameron för att ha gillat David Bowie med motiveringen att man inte behöver ta intryck av artistens världsbild eller ideologi, men säger i nästa andetag inkonsekvent nog att han själv påverkas i grunden: ”Om jeg skal snakke for meg selv, har kunsten, musikken og litteraturen jeg har tatt till meg, formet livet mitt fullstendig. Jeg kan ikke bare forbruke den, jeg må leve den.”  

Som vanligt finns det oerhört mycket annat i Vagant. Susanne Christensen skriver också om musik, om hur Pulps låt ”Common People” blivit en emblematisk profetia över nutidsmänniskan. En farlig typ, den vanliga människan som kan vara både tjejen som gör viral karriär på sitt tomma skönhetskapital likväl som mannen som vräker vulgariteter över oss, ibland är det en politiker med makt. Men poängen är förstås att det tidigare var extraordinära människor som satte agendan, medan det nu verkligen har blivit medelmåttornas tyranni. Kanske Madonna var den första ”common man” som blev superkänd.

I kritikdelen finns en femton sidor lång recension av Kjartan Fløgstads nya bok, och långa essäliknande recensioner av nya diktböcker av bland andra Kristin Berget och Jon Fosse. Bergets bok kände jag inte till – Fosse har gett ut marginalanteckningar till Henrik Wergelands dikter, något han tydligen borde ha låtit bli. Dessa långa recensioner blir mer essäer, mer presentationer i helfigur, än regelrätta recensioner. Den här ambitionen saknas ju i all svensk litteraturkritik, den som så ofta ifrågasätts och dödförklaras. Här visas att det går att skriva ambitiös kritik, som kombinerar fanzinets entusiasm med omdömets initierade eftertanke.

Ja, det här numret lär räcka hela sommaren (jag har inte ens nämnt ”Kjerlighet i nevrodiversitetens tid”, en essä om autism, med mera). Men jag skriver om det nu, så du hinner skaffa ett exemplar.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar