Bla bla bla

Det blev endast fyra nummer för Alberte Bremberg som redaktör för Bokvennen Litterært Magasin, samtliga utkomna under förra året. Då bytte tidskiften skepnad till ett glansigare magasin, där teckningarna ersatts av ett större utrymme för färgfoton. Det var en radikal förändring, men ingenting jämfört med hur tidningen nu byter skepnad.

BLM blir BLA (Bokvennen Litterær Avis) och antar nu tabloidens form. Nya redaktörer för nr 1 2016 är Gabriel Michael Vosgraff Moro och Brynhjulf Jung Tjønn (Vosgroff Moro var redaktör på den gamla tiden). Det är som sagt en dramatisk omvandling, och jag försöker hantera min besvikelse. (Att redaktionen har som uttalad ambition att göra en norsk The New York Review of Books låter ändå lovande.)

Även i Norge diskuteras flitigt litteraturkritikens kris, och därför satsar man från BLA:s håll stort på recensioner. Det är en viktig och berömvärd markering att där ge utrymme åt vad som från norskt håll uppfattas bli behandlat styvmoderligt – nämligen lyriken, barn- och ungdomslitteraturen samt facklitteraturen. Det är samma villkor för svensk litteraturkritik. Här finns då en mattelärares recension av läroböcker i matematik, samt en presentation av tre böcker av Meg Rosoff – dessa på engelska, då endast en av hennes romaner är översatt till norska ännu (Picture Me Gone utkommer på norska nästa år).

Det är en fin text om Rosoff, i synnerhet hur How I Live Now skildras som en roman med en del brister. Annars är förhållandet ofta att texter om barn- och ungdomslitteratur lider av någon slags kompensationsängslan, eller det kanske ska kallas lojalitetsängslan i stället. Texterna saknar kritisk blick, utan blir reservationslösa hyllningar. Nog förstår jag orsaken till detta: när så gott som ingen annan tar det på allvar finns det all anledning att ta i så stickorna ryker när man skriver om det förbisedda. Men om kritik ska förbli trovärdig måste också dåliga sidor fram i ljuset. Rosoffs böcker tjänar på en sådan läsning.

Här finns en essä av Simon Stranger, som skriver om flykt, om gränserna inom människan. Han lånar andras ord, på ett sätt som kunde uppfattas förmätet eller naivt. Men hans förklaringar öppnar för en ärlig inlevelse. Om gränser handlar också den bok som – faktiskt – medföljer numret, en nio sidor lång essä om gränsen mellan fiktion och verklighet, skriven av Geoff Dyer. I numret inleds även en följetong, Clarice Lispectors Stjernens time. Om jag har förstått saken rätt är det den enda av hennes böcker som finns översatt till norska. Det är ju en värre skandal än något annat. 

Så även om jag initialt blir besviken över att Bokvennen (som jag kanske fortsätter kalla den, tills jag vänjer mig vid BLA) inte längre är tidskrift utan tidning ska jag vänta med att avfärda den. Tills vidare hoppas jag bara att den blir långvarigare än de fyra nummer som utkom förra året. Planen är att den från och med nästa år ska utkomma med tolv nummer om året.