att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 juni 2016

The Art of Asking, eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp, Amanda Palmer, Bucket List Books


Förra året var jag på poetry slam och en hatt gick runt bland publiken, där det var meningen att man skulle lägga en valfri slant. När hatten sattes i mitt knä sökte jag min frus blick och vi skakade båda på axlarna, för vi har väl inte haft kontanter i plånboken sedan 2012. ”Amatörer”, muttrade jag, och gick hem och skrev en sur krönika om spektaklet.

Jag visste inte ens vem Amanda Palmer var, förrän hon för några år sedan gjorde en cover på Nick Caves ”The Ship Song”. En rätt usel cover, men sådant kan förlåtas. Sedan dess har jag vagt följt hennes bana som musiker och performancekonstnär, och det var rätt givet att jag ville läsa hennes första bok, The Art of Asking, som nu ges ut i översättning av Lisa Linder.


En bok om att be om hjälp. Sexigt, va? Som hon själv, Amanda Palmer, eller jag menar ”Amanda Fucking Palmer”, skulle säga – ja, hon presenterar sig så, på allvar. Faktiskt – eftersom jag själv tycker det är enormt pinsamt att be om hjälp blir det här en bok som jag inbillar mig kan vara lärorik att läsa.

Men då måste jag också säga, att hur multibegåvad Palmer än är, inte minst när det gäller att få den där hatten att befinna sig i rörelse hos en publik, skriva kan hon inte. När hon får bokkontraktet är första reaktionen den sunda – att fly, att drabbas av mindervärdeskomplex. Men hon peppas av maken, barnboksförfattaren Neil Gaiman, och så har vi resultatet här.

Jag går händelserna i förväg här. Bokens upprinnelse är delvis en föreläsning hon höll på Ted Talks, där hon talade om crowdfunding, hur hon finansierade en skiva med hjälp av fansens bidrag. Inget märkligt med det: jag bidrog villigt till Gina Jacobis crowdfundade skiva ”Ömtåligt gods” för åtta år sedan, och skulle lätt göra det igen för någon annan artist som jag tycker behöver ge ut ny musik, som Stry Terrarie eller Pernilla Wahlgren.

Skillnaden är att Palmer blev måltavla för åtskilligt av förakt från diverse troll. Jag hade nog inte riktigt anat vidden av det kontroversiella med henne (jag menar, dåliga Nick Cave-covers är ju legio). Kanske det är ofrånkomligt när något smalt blir relativt mainstream – den där föreläsningen på Ted lär ha haft 8 miljoner visningar.

Palmers skrivsätt är av det ohämmade slaget, på gott och ont. Det är öppet, spontant, jag höll på att säga naket (mer om det senare). Mycket i boken handlar om pengar – en annan konstant pinsamhet i mitt liv, vill du att jag ska fortsätta …? knappast, va? Maken Neil är framgångsrik och rik, men i stället för att försöka analysera detta förhållande, så som Chris Kraus gör i I Love Dick, fastnar Palmer i ett ältande av ändlösa försök att bevara sin ekonomiska integritet och till varje pris undvika att bli beroende av hans pengar. Alla som har sysslat med konst eller kulturarbete fattar ju att det inte låter sig göras.

Det här är självbiografi lika mycket som självhjälpsbok. De självbiografiska partierna rör i stor grad hennes period som gatukonstnär, som levande staty som gav blommor till de som gav henne pengar.

Ett problem, som hon knappt berör, är att det bara är den som redan har något som vågar be om hjälp. Jämför tiggarna. Palmer hade när hon inledde sitt crowdfunding-projekt en lojal fanskara, och hade under en lång period byggt upp denna förtroendefulla relation till dem. En tillvaro, eller snarare samvaro, av tjänster och gentjänster. Här gäller den gamla sanningen att ”åt den som har skall varda givet”.

Det blir också lite problematiskt när hon gör en lite väl långsökt jämförelse mellan sig själv och en hjärnkirurg. Frågan rör sig från peang till pengar – och det är väl ändå skillnad att be om pengar? Fast på sätt och vis förstår jag trollen, då jag uppfattar Palmer som en ganska ointressant konstnär. Hennes musik har för mig låtit ungefär lika ointressant som Radioheads, och jag skulle aldrig få för mig att betala den frivilliga summan för deras skiva ”In Rainbows” när den släpptes 2007.

Ibland skriver Palmer onödigt floskulöst: ”Att lyssna på Kimya Dawson, Leonard Cohen eller Robyn Hitchcock är som att svepa in sig i en kär gammal filt från barndomen”. Nä du, för att lyssna på Leonard Cohen är motsatsen till snuttefiltens trygghet: det är att stängas in i ett nersläckt rum där det enda du hittar på golvet är rakblad och piller och fuktiga näsdukar och utrivna dagboksidor där det står saker om självmord och blod och ångest och tårar och orättvisa.

Men i sina bästa stunder illustrerar Palmers bok den tes Chris Anderson drev i The Long Tail 2006, att den konst som befinner sig i marginalen frodas där, och kan överleva där, och kanske rentav bli central med tiden. Det låter förstås väldigt förenklat – och om det var en allmän sanning skulle det vara lätt att göra karriär som konstnär, bara att börja med att placera sig så perifert som möjligt.

Jag antar också att den här boken kan få praktisk tillämpning hos de artister som känner sig vilsna efter CD-formatets dominans, när det blivit praktiskt taget omöjligt att försörja sig på en skivförsäljning, när till och med Kate Bush för ett par år sedan gjorde konserter, för första gången på 35 år. Fast kanske i högre grad yngre artister kan läsa och lära, hur man om inte annat etablerar och bevarar lojaliteten hos sina fans.

Palmer är en obstinat artist, och det kan vara en bra drivkraft. Mina invändningar mot boken rör mest att hennes sätt att skriva är så mördande tråkigt, med alldeles för många och alldeles för långa anekdoter från perioden som gatuartist, och alldeles för många inblickar i det privata, äktenskapet med Neil. Hennes bok blir en tirad av goda gärningar, men liknar också en enda lång humblebrag, det vill säga, hon får uppdrag, det är jobbigt att tacka ja, men hon tackar ja, och det är jobbigt att utföra uppdraget, men hon får kärlek av fansen, men hon måste bråka lite med Neil, men hon har vänner som förstår henne … Det är mycket som är för långrandigt, inte bara det 10 sidor för långa tacktalet.   

Vad mer som kan sägas om den här boken är att den har ett övertydligt omslag, med en naken författare/konstnär (nakenheten är – ack! – alltid övertydlig), men så har hon också gjort en poäng av att bevilja fansen tillträde till hennes nakenhet genom att låta dem skriva på hennes nakna kropp med tuschpennor, som ”en akt av tillit”, som fungerade tills en kvinna stoppade handen i hennes f***a i Berlin.

Översättningen är nog duglig, förutom att ordet ”hen” används frekvent. Det må ha sin funktion som ersättning för originalets pluralpronomen (”they”/”them”, i stället för ”he or she”), men knappast annars.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar