att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 juni 2016

Om Intet


Tidningen Tydningen utges av Litteraterna, knutna till Uppsala universitet. Man kunde befara att innehållet därmed blev aningen akademiskt, men det är bara undantagsvis det finns anledning att himla med ögonen.

Det nya numret (19/20) väljer ”Intet” som tema, och det är en spännande trop att sätta tänderna i. Det görs med hjälp av både poesi och kritik, så numret pendlar mellan antologi och essä. Till exempel skriver Anders Olsson fint om Edith Södergrans negationer – Olsson gav ju ut läsningar av INTET 2000, en av mina mest slitna böcker (den har ett fint kapitel om Södergran). Intet finns också i Alva Dahls spännande text om tomrummen i typografin. I höst utkommer hennes bok Interpunktion på Morfem förlag (att dessutom ha skrivit en avhandling om interpunktion är en bra förutsättning för att sedan översätta Virginia Woolf, som hon också gjort).


Och i poesin finns massor av intet, som i Johan Jönssons senaste bok, som här får några sidor xeroxade. Det är ganska fult, och ger en märklig effekt: det passar på något sätt bokens estetik, korniga sidor och det där typiskt mörka som finns mot mitten av uppslaget, som varje van kopiatör igenkänner.

Bland de andra poeterna gläds jag mest åt Signe Gjessing. Nyss upptäckte jag att hennes näst senaste bok Ud i det u-løse utkommer på svenska i höst, översatt av Ann Jäderlund. Men det är frustrerande korta dikter, och svårt att ha någon åsikt om, något som gäller poesin i övrigt i det här numret. Nog märks en klar koppling till Intet, och det behandlas på lite olika sätt.

Kritikdelen recenserar bland annat Barthes och H.D., och utgör goda exempel på välavvägd kritik, genomtänkt och nästan färdigtänkt. I stället för att ägna sig åt värdeomdömen – för, ärligt talat, att skriva om exempelvis Barthes och H.D. är på ett sätt att göra det lätt för sig – ligger huvudfokus på att förstå vad texterna i sig gör. Det är uppfriskande att läsa kritik som så att säga går rätt in i de lästa verken, utan att ta allt för stora omvägar runt författarnamnet. Därför gillar jag att de här recensionerna vågar vara kritiska, vågar behandla det lästa med den nödvändiga distansen. 

Ja, Intet är ett spännande ämne, som det inte kan sägas tillräckligt om. Kanske är det mer outtömligt än … Allt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar