att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 juni 2016

Handbok för städerskor, Lucia Berlin, Natur & Kultur


Den återupptäckta amerikanska novellförfattaren Lucia Berlin är en fröjd att läsa. Hon skriver kärvt om krisande människor, och gör det så bra att livet blir värt att leva. 

Den litterära kanon är inte statisk, eller fixerad. Därför är det olyckligt att utgå ifrån att det som uppdagades som sanningar när du var skolelev fortfarande gäller. En hint: du kan sluta tjata om Sartre och Kerouac om du vill utge dig ha koll, och i stället namedroppa Flannery O’Connor och Clarice Lispector.


Eller varför inte Lucia Berlin (1936-2004). Nu utges för första gången på svenska ett gediget urval av hennes noveller, i boken Handbok för städerskor, i Niclas Hvals svenska översättning. Är det bra? Det är briljant – ibland så häpnadsväckande att jag måste nypa mig i armen för att bli påmind om att det inte är en dröm.

Det är en omfångsrik bok, med 44 noveller som inryms på drygt 500 sidor. Att läsa dem är att gång efter gång upptäcka vad bra litteratur är till för – nämligen att uttrycka och kommentera verkligheten, förhålla sig till det mänskliga.

Lucia Berlins biografi: ett kringflackande liv, där pappans tjänst som gruvingenjör tog familjen till Latinamerika. Sedan fick hon fyra barn med olika fäder, ett liv kantat av sjukdomar, alkoholism, ströjobb som sjuksköterska, lärare, städerska. Och blåser liv i novellkonsten genom att skriva in sina erfarenheter i korta, bitska sekvenser.

Hennes första samling utkom 1981, och det finns en del som påminner om den smått uttjatade genren ”dirty realism” (Raymond Carver), noveller som så att säga tar Tjechovs minimalism till en amerikansk kontext. Men – och det är ett stort, emfatiskt men – Berlin är alldeles för smart för att trilla dit i den annars försåtliga fällan att bli Carver-epigon.

Återkommande gestalter, speciellt i de noveller som utspelar sig under barndomen, ger den här boken struktur. Även återkommande miljöer, arbetsplatser som skolan och sjukhuset. Och så titelnovellen, som på ett cyniskt sätt visar förståelse för maktspelet mellan de som har och de som inte har. I en annan novell visar Berlin hur maktlös människan är när hon tidigt på morgonen upptäcker att sista flaskan alkohol är tom och hon måste leta efter en öppen affär.

Tematiken kretsar kring och återkommer till alkoholismen, till drogmissbruket, till självmordstankarna, till det sköra livet och den uppgivenhet som blir följden när galenskapen ter sig som en vettig tillflykt. Men också till det som gör livet vackert och värt att leva – glimtar av nåd, en fristad från det eländiga.

Berlins stil är inte av det prydliga slaget. Hon skriver kärvt, och klipper ihop scener på ett rastlöst sätt, som orsakar eller förstärker konfrontationen som ett mänskligt grundvillkor. Så här skriver Lispector, vill jag mena, och även O’Connor – båda hör till 1900-talets stora novellister (maka på dig, Hemingway), och numera alltså även Berlin, för så bra är faktiskt den här boken.

Vi har på senare år tagit del av en handfull bortglömda amerikanska författarskap i svensk översättning, som John Williams (Stoner) och Paula Fox (Desperata människor). Varför händer det inte med svenska författarskap begravda i glömska? En återutgivning av Rut Hillarps prosaböcker från 40-talet skulle utgöra ett sensationellt inslag i samtidsprosan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/6 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar