att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 juni 2016

Emily Dickinson i Lyrikvännen


I Lyrikvännens nya nummer (5/2016) har jag skrivit en introducerande essä om Emily Dickinson, eller som jag kallar henne: ”Fröken Farlig”. I numret har även Anne-Marie Vinde – den i mitt tycke bästa Dickinsonöversättaren – översatt ett par dikter från en utlovad ny volym dikter. Men inte nog med det: här finns också de tre ”mästarbreven”, översatta av Lena Karlin, som har översatt Dickinsons brev till en bok som utkommer i höst på ellerströms. Och Josefine Holmströms kloka text om mästarbreven, och så fyra kaxiga moderna mästarbrev från Dockhaveris kollektiv. 

Emily Dickinson är en poet som ger stora intellektuella utmaningar, det vill säga att det är svårt att förhålla sig till hennes växlingar mellan lek och seriositet, och hennes irrationella tänkande. Det jag glömde nämna i min text om ”The Soul selects her own Society …” var hur rytmen styrs av tankstrecken, att det som kommer efter andra radens ”then” kan vara poesins mest betydelsebärande tecken, då det ger en halt som är lika oväntad som självklar, ett semantiskt fysiskt skiljetecken, som också i dikten bokstavligen skiljer själen från de utestängda.


Jag har läst Lyrikvännen sedan omkring 1990, och då såg den annorlunda ut. I början köpte jag enstaka nummer billigt på antikvariaten, men jag har också tillbringat eoner på olika bibliotek. Umedalens, Grubbefilialens, universitetets, skolans. Jag har läst det som har lockat, och det har varierat. Sedan omkring 2002 prenumererar jag, och som jag har sagt tidigare: aldrig har den varit så bra som den är nu.

Till stor del tack vare det recensionsblock som avslutar varje nummer numera. Till detta nummer åtta recensioner. Dessa är ofta av annan karaktär än dagstidningsrecensionen, och en del av böckerna kan ha drygt ett halvår på nacken – vilket sannerligen inte är något att beklaga. Tack vare recensionerna får man bra överblick över utgivningen, och upptäcker böcker som kan ha gått en förbi (den här gången hade jag läst sex av de åtta böckerna).

Nåväl, nu skriver jag inte det här enbart för att göra reklam för min text om ED (jag brukar skriva om Lyrikvännen). Det är så här: tidskriftens titel må låta som något från 50-talet, och jag tyckte för cirka 20 år sedan att den var så fruktansvärt töntig och otidsenlig. Fast nu känns det helt rätt – lyrikvännen är en så fel titel att den som kom på den i dag skulle ha fått sparken från alla befintliga befattningar, men det är faktiskt en titel som ger intryck och märks, och det är bra. Omslaget är också bra: man ska inte se poetens ansikte, bara hennes viktiga händer, och på sin höjd hals. Hennes ansikte är oväsentligt.     

2 kommentarer: