att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 dec. 2015

Tankar om läsning, Anders Olsson, Themis


Läsning är översättning, hävdade Marcel Proust, och det är den tanken – bland annat – som prövas av Anders Olsson i den på flera plan spännande tolvdelade essän Tankar om läsning, en bok i vacker blå färg men i övrigt trist formgiven. En anspråkslös titel, ja, men som bekant är författaren själv full av anspråk och ambition. Det gör honom till en av de mest givande bekantskaperna i detta område – i synnerhet hans två större böcker Läsningar av intet (2000) och Skillnadens konst (2006) borde vara obligatorisk läsning. 

Kloka insikter kan man samla på: bland annat visas hur det tyska verbet ”lesen” ju har denna dubbla innebörd, både att läsa och att plocka, samla, liksom det gammelsvenska verbet ”læsa”. För övrigt har engelskans ”read” samma ursprung som vårt ”råda”, alltså att uttyda och tolka. Kort sagt: läsning och tolkning hör ihop, om nu någon ville bestrida det.


Men också det sorgliga i att vi stressade nutidsmänniskor jämt beklagar oss över bristen på tid. Däri ligger Olssons utgångspunkt, läsningens mindre utbredda plats i våra liv. (Jag kan aldrig själv svara på frågan hur jag hinner läsa, för jag vet inte hur jag gör, kanske att jag har slutat ägna tid åt att vara slö.) Vad är det då läsningen har att erbjuda? En märklig förnimmelse av att tiden verkligen står stilla. Att läsa äldre litteratur erbjuder en närhet till det förflutna, en händelse som gör önskan om tidsmaskiner överflödiga.

Här finns så många intressanta trådar. Olsson motsätter sig läsningens instrumentala funktion. Ja, instämmer jag då, för läsning är ju något annat, något själviskt, som inte förbättrar världen. Läskampanjer gör ingen nytta. Men läsning är samtal utan förpliktelser, gränslöst och distanslöst utbyte mellan dig själv och en frånvaro som är en högre form av närvaro. Både flykt (eskapism) och konfrontation (kamp).

Åter till frågan: varför läser vi (detta ständiga och otympliga ”vi”) allt mindre? Som läget är nu verkar det råda en slags ”Följa John”-konsensus. Det är lätt att raljera över ungas utbredda ängslan över att gå miste om kompisarnas webb-upplevelser. Men vuxna är inte ett dugg bättre, utan ska alltid söka efter minsta gemensamma nämnare, när de väljer vilken form av kultur de föredrar. Man läser det andra läser, av rädsla att hamna utanför i fikarumsdiskussionen.

Om konsten blir offer för konsumtionens regim, för marknadskrafter, återstår bistra tider för den konst som inte gör sig tillräckligt bekväm, hävdar Olsson: ”Konsumenten har, som det sägs, alltid rätt och ingen anses ha rätt att tala om för den enskilde vad hon ska läsa försåvitt hon uppfattar läsning som en form av konsumtion eller enkel behovstillfredsställelse.”

Att läsa klassiker blir då att vända ryggen åt denna ängslan. På ett sätt, ja. För Olsson visar också i sina resonemang kring kanon hur läsningen blir både individuell och kollektiv. De böcker som överlever gör det i kraft av att tåla omläsningar, att de ansamlar högar av damm men är bra på att skaka av sig denna barlast, så som J.M. Coetzees vackra definition av en klassiker lyder.

Olsson citerar ur Gilles Deleuzes bok Proust et le signes i original, då den svenska översättningen Proust och tecknen kom först i höstas. Jag råkade hamna bredvid Olsson på bokmässan, i Gläntas minimala monter, där han köpte just den översättningen. Vi pratade en stund – om Celan, förväntat nog, och lite om skolan. Olsson skriver alltid engagerat, men kanske i synnerhet just om Celan. Frågan är om det finns en bättre poesiläsare i Sverige – läs exempelvis hans Stagnelius-bok.

Att konstverk också kan läsas är ingen ny tanke, men Olsson prövar den med ett kapitel om Eva Hesses förgängliga skulpturer, och en utställning på Tate Modern 2003. Skolverket talar sig varm för ”det vidgade textbegreppet”, delvis för att filmtittande ska kunna ersätta bokläsning i gymnasiets kurser i Svenska. Enligt en undersökning tittar den genomsnittlige besökaren på ett konstmuseum på en målning i 17 sekunder. Det är nog en rimlig uppskattning, men jag minns hur jag en sommar tillbringade två timmar framför Jackson Pollocks målning ”Greyed Rainbow”, och att det var nödvändig tid för att nå fram till någon slags förståelse för den.  
 
Jackson Pollock, "Greyed Rainbow", 1953, 182,9 X 244,2 cm
Läsningen är produktiv, och skapar ett skrivande. Att läsa och att skriva är något som går in i varandra, och det är väl därför just Proust är ett så bra exempel, med sin bok, På spaning efter den tid som flytt, som så ofta beskrivits som en bok man både läser och blir läst av. Kanske ingen bok gör dig till en bättre läsare i lika hög grad, som om det är svårt att läsa den utan att din läsning generellt skärps.

Någon gång kan det bli aningen för teoretisk, främst i ett längre kapitel om Heidegger, där vi i ett av de inledande styckena först måste forcera begreppen ”fundamentalontologi”, ”varats tecken”, ”fenomenologi”, ”metafysiken”, ”transcendensen”, ”fenomenvärlden”. Allt i samma korta stycke alltså, men det blir en bra essä, trots och inte tack vare den teoretiska bördan.

Hos Olsson samsas dock teori med praktik. Det är så lärorikt att läsa den här boken, som jag inbillar mig gör mig till en bättre läsare. Han är både resolut och varsam i sina slutsatser, och även när sidospåren ger sig till känna återvänder han till närläsningen, till vikten av omläsning, och hur viktigt det är att alltid bryta de egna erfarenheterna med andras åsikter. Omläsning av klassiker visar då hur de skiljer sig från religiösa skrifter, då litteraturen inbjuder och manar fram nytolkningar. Den upprepade läsningen ger nya insikter, och med dem orden lägger jag ifrån mig Olssons bok för att kasta mig över någon av dessa äldre böcker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar