att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 dec. 2015

Sorg, Andrew Halloran, Atlas


Om hoppet bär fjädrar, som Emily Dickinson påstod i en dikt, bär sorgen dykarskor. Vi behöver hoppet, för att då och då påminna oss om att livet är uthärdligt. Och hoppet tillåter oss flykten, på egna eller inbillade fjädrar. Medan sorgen behöver oss, mer än vi behöver den. Om hoppet är lättheten är sorgen tyngden, det som får oss att stanna kvar på den förbannade marken.

De bästa skildringarna av sorg skrevs för länge sedan. De visste mer om saknad, om anhörigas död, än vi gör, i den rationaliserade världen, där döden stuvats undan till en praktisk angelägenhet. Nä, jag förringar inte den som drabbas av personlig sorg, det är bara det att den var mer frekvent tidigare, när det inte gick att växa upp utan att familjemedlemmar helt plötsligt kunde dö ifrån en.


Plötsligt, ja, men jag inbillar mig att homosexuella som upplevde AIDS-epidemin på 80-talet har en del att säga oss andra som lever i en mer skyddad värld. Där kunde kompisar, älskare, syskon, föräldrar, barn, helt plötsligt insjukna och dö. Andrew Hallorans roman Sorg utkom 2006. Halloran, född 1944, är en av AIDS-epokens överlevare.

Titeln är möjligen mer drabbande i original: Grief. Det slår hårdare, och ger emfas åt både lidandet och tomheten. Nåväl, Hallorans korta roman är en roman som arbetar med försynta medel. Huvudpersonen tar anställning i Washington, anordnar litteraturseminerier som diskuterar litteratur som just skildrar 80-talet och AIDS. Men de unga studenterna har svårt att förstå något som hände för ett par årtionden sedan.  

Det Halloran gör är att gestalta den tomhetskänsla som återstår efter döden. Här har hans mamma dött, men hela hans omgivning är präglad av död och av döden. I vagt terapeutiskt syfte läser han brev skrivna av Abraham Lincolns änka Mary Todd, och ställer hennes sorg i kontrast mot Henry Adams, vars hustru Clover begick självmord. Medan Mary Todd vigde sitt liv åt sorgen bestämde sig Henry för att helt sonika ignorera sorgen. Att sörja för mycket versus att sörja för lite: att båda metoderna är förkastliga kan var och en räkna ut, med lillfingret, höll jag på att säga. 

Huvudpersonen går omkring ensam i Washington. Hyresvärden kallas ”homosexuell emeritus”, en åldrad bög som inte längre är aktiv. Han är också eremit. Att sluta leva är också en effekt av AIDS.

Till stadens berömda museer rör sig huvudpersonen, men dessa ställen kan bara inskärpa dödens utrymme i honom, bli inskärpande påminnelser om den död han inte kan undvika. Han genomskådar också studenternas blaserade miner när homosexualiteten diskuteras – egentligen hyser de äckel. Det är nog sant. Jag tänker på hur Stefan Löfven nyligen i en intervju påpekade att vi alla måste erkänna den rasism som vi känner, men när reportern frågade om han själv känt av någon rasism hos sig svarade statsministern tyvärr nekande. Vi är alla hycklare, och givetvis allra mest de politiskt korrekta.  

Halloran skriver en drabbande elegi, där det skönlitterära inslaget fejdar ut och ersätts av en träffsäker och klarsynt essä om sorg. Men också om skuld, som manifesteras i hur själviskt vi agerar när anhöriga närmar sig döden. En utläggning kring en Tizian-målning som föreställer Adonis är intelligent och sorgligt vacker, och utgör bara en av flera saker i den här romanen som får mig att tänka på Proust. Att jämställa mordet på Lincoln med de homosexuelles död i AIDS, det är kanske en hädisk tanke – men den är också rimlig. För döden är alltid en lönnmördare.

Det här är en bok i blygsamt format, men med stort innehåll, och jag blir djupt imponerad av dess uppbyggnad, lika intrikat som den är enkel. Den resonerar kring hur sorgen och i förlängningen döden ska hanteras. Antingen rationellt eller mystiskt. Jag tror absolut att vi tjänar på att bejaka dödens mystiska aspekter.

Halloran skriver med en meningsbyggnad som liknar just Prousts eller Henry James, och det är befriande med den typen av uthållighet och förtroende för läsarens tålamod. Det är en ålderdomlig prosa som överbryggar tidsavstånd på flera plan. Det är en bok att läsa och återvända till, som en påminnelse om sorgens värde i vår jäktade och känslokalla tid. Halloran skriver emotionell prosa, och lyckas helt enkelt ta sig in i mina känslors epicentrum, och det är fan ingen liten bedrift.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar