att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 dec. 2015

Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du. Anteckningar om dikten, Kristian Lundberg, ellerströms


Kristian Lundbergs poetik är en användbar bok för den som vill läsa både hans egna dikter eller andras. Med den till din hjälp kan du gå till strid mot trams och vulgaritet.  

Ofta hör jag personer i min omgivning beklaga sig över allt trams man översköljs av i samtiden. Det är innehållslösa tv-program hit och substanslösa tidningstexter dit. I dikten finns ett botemedel som heter duga. Här ges vi tillträde till den djupa koncentrationen, till det klichébefriade språkbruket som vässar våra sinnen och renar våra utschasade själar.


Medan grannlandet Danmark har en rik tradition av poetiker, alltså böcker om konsten att skriva dikter, är det en försvinnande liten genre i Sverige. Något som nu kompenseras av Kristian Lundbergs bidrag, Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

En titel som nästan är för fin: på gränsen till det sökta. Men det är där Lundberg har befunnit sig som poet en tid, och jag hör till dem som följt honom sedan bokdebuten 1991. Åren kring 2000 hittade han fram till ett lyriskt idiom som är exceptionellt sångbart, men samtidigt omedelbart och okonstlat. Jag tycker väldigt mycket om dessa böcker, som utgår från konkretiseringar av skönheten.

I sin poetik betonar Lundberg vikten av läsning, och det intima sambandet mellan skrivande och läsning. Han återger personliga anekdoter, några av dem knutna till den ökända Malmöligan, som härjade i poetens ungdom, tillsammans med kumpaner som Lukas Moodysson, Clemens Altgård, Håkan Sandell och några till. Dessa växlas med dels nyskrivna dikter, och dels resonemang kring skrivande.

Att ta del av dessa resonemang är givande, helt enkelt därför att Lundberg skriver så ohämmat, men framför allt generöst. Det är lärorikt också, och en fin introduktion både till Lundberg som poet och till poesin som genre. Du kan läsa dikter utan råd, men upplevelsen blir större om du går in i en diskussion med andra läsare. Du blir en bättre läsare, och paradoxalt nog inte heller en mindre självständig läsare av att lyssna på andra. 

Här finns gott om insikter, avsnitt som du kan plocka rätt av och använda: ”Dikten är inte flykt. Dikten är istället en hemkomst till det som är främmande i oss.” Lundberg visar vad som gör den enskilda dikten speciell, med exempel från poeter som betytt mycket för honom, som Søren Ulrik Thomsen, Inger Christensen, Arthur Rimbaud. Men också prosaförfattare som Marguerite Duras.  

Lundbergs bok har lösa konturer, men det är också en del av hans metodik. Det känns igen från hans dikter, som arbetar med snävt ordförråd och upprepningar. Det är ett cykliskt skrivande, som på ett sätt lever upp till hans ideal om att kombinera disciplin och vansinne.

På 80-talet skrev Olof Lagercrantz en numera klassisk bok, Om konsten att läsa och skriva. Det är faktiskt inte någon obefogad jämförelse att ställa Lundbergs bok i paritet med den.

För det här är en bok som förtjänar sitt utrymme, som förtjänar att både läsas och tillämpas, just genom att den är så användbar. Alltså: sluta gnäll på tramset, gör något åt det. Inspireras av Lundberg, och bli en motståndsrörelse mot vulgariteten.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/12 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar