att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 dec. 2015

Life in Squares


Att porträttera författare på film eller tv-serier är ofta en dålig idé. Ärligt talat: de lever rätt trista liv, som mestadels går ut på att läsa och skriva, sådant som inte riktigt gör sig i bild. När väl äventyrliga författare ska skildras, som när Lord Byron figurerade i filmen Rowing in the Wind 1988, gick rollen till sillmjölken Hugh Grant. För att inte tala om när den menlösa Gwyneth Paltrow spelade Sylvia Plath 2003.

Mina förhoppningar på serien Life in Squares, som BBC sände i somras, var milt sagt nedskruvade. Den kretsar kring den Bloomsburykrets som härbärgerade ett stort antal av Englands intelligentia under 1900-talets första hälft. Den genialiske biografiskrivaren Lytton Strachey. Ekonomen och Nobelpristagaren John Maynard Keynes. Konstnärer som Roger Fry, som introducerade modernistisk konst till sina konservativa landsmän.
 
Lydia Leonard (Virginia) och Phoebe Fox (Vanessa).
Samt systrarna Stephen, Virginia och Vanessa. Efter faderns död gjorde de sig kända som de snygga gotiska tjejerna som bodde på Gordon Square, med frivola fredagsfester, som sedermera utvecklades till torsdagssessioner tillsammans med brodern Thoby, där Bloomsburygruppen skulle sammanstråla, högst inofficiellt.

”De bodde i kvadrater, målade i cirklar, och älskade i trianglar”: så löd Dorothy Parkers käcka definition av Bloomsburyfolket. Tv-serien är gjord av svenske regissören Simon Kaijser, som också gjorde serie av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.   

De bodde alltså i kvadraterna i Bloomsbury, stadsdelen i London med de makalöst vackra parkerna. De målade i cirklar, ja, som representanter för en ny konstart, med influenser från kontinenten, vidlyftigt inhämtade av i första hand Fry, som Virginia Woolf skrivit en oerhört känslig biografi om.

Och de älskade i trianglar! När serien sändes i England kallades den för det sexigaste som visats på BBC (spoiler warning: den är inte det). Men det är inte fel att påpeka att den fokuserar på just kärlekshistorierna. De mer eller mindre bisexuella kärlekshistorierna.

Virginia Woolf gifte sig med Leonard Woolf, ett av litteraturhistoriens mest harmoniska äktenskap. Systern Vanessa gifte sig med Clive Bell, ett äktenskap där båda hade utomäktenskapliga relationer. Till exempel fick Vanessa dottern Angelica med Duncan Grant, som var bisexuell. Hans älskare ”Bunny” skulle sedan inleda en relation med Angelica. Om det låter krångligt, så gör tv-serien det begripligt.

Åtminstone jag blir duperad av Lydia Leonard som spelar Virginia Woolf: för en och annan sekund kan jag inbilla mig att hon jag ser framför mig på skärmen kan ha skrivit mästerverk som Mrs Dalloway och Mot fyren. Så tänkte jag aldrig när Nicole Kidman spelade den åldrade Virginia Woolf i filmen Timmarna, som bygger på Michael Cunninghams roman.  
 
James Norton (Duncan Grant).
Men seriens största prestation står James Norton för, när han spelar konstnären Duncan Grant. På något sätt lyckas han med en magnetisk närvaro göra Grant till seriens oväntade tyngdpunkt. Det finns i första avsnittet en laddad scen där han möter en läkare. Det har uppenbarats att Grant attraheras av män. Läkaren förstår dilemmat, och dömer inte. Under några minuter skapas en förtätad dramatik, i en dialog som laddas med dubbeltydigheter.

Annars var dubbeltydigheter inget för Bloomsburygruppen. När Vanessa, iförd målarrock, hälsade Lytton välkommen en gång pekade han på en av fläckarna och frågade insinuant: ”Sperma?” En scen som givetvis finns med i serien, liksom åtskilliga andra ögonblick som återges i det flertal biografier som skrivits om i första hand Virginia Woolf. En av de bättre skrevs av Quentin Bell, Vanessas son, och som kom på svenska 1991. 

Det är möjligt att nakenscenerna fungerar för att göra serien angelägen för en yngre publik. Men mest gripande är scenerna med Virginia och Vanessa, deras sällsamt intima relation. Att Vanessa valde bildkonsten är måhända en eftergift åt Virginias sköra psyke, att hon förstod att det inte var en god idé att konkurrera med henne på språkets område.

Det bästa med serien är kanske att den inte kräver några förkunskaper. Den utgör en fin introduktion till några av 1900-talets mest spännande personligheter, och allra mest till Virginia Woolf. Om du inte blir sugen på att läsa hennes romaner efter den här serien, då vet jag inte vad mer som krävs. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/12 2015)

2 kommentarer:

  1. Bra text om Life in Squares! Har läst några olika recensioner och undrar om jag sett samma tv-serie.För mig har det varit en berättelse ur Vanessas perspektiv. Maken, älskaren, systern och barnen har varit vackert utförda rollporträtt, men det är om Vanessas förtvivlade försök att spräcka konventioner och leva som en fri och skapande kvinna serien har handlat. För mig. Tänk att vi kan se så olika saker! Skildringen av Virginia blev så sorgligt intetsägande. Hon älskade sin syster (för mycket), hon var psykiskt instabil och fick inte överanstränga sig och tänka (för mycket) och hon hade turen att träffa en omvårdande och osjälvisk man. Lätt att bli besviken hennes lilla roll i serien, även om Lydia Leonard var väldigt bra i rollen som unga Virgina. Ja, ja, förhoppningsvis blir fler taggade på Bloomsbury-gruppen och gör ett nytt försök!

    SvaraRadera
  2. Tack! Jag håller med om Vanessa, att det var hennes olyckliga öde som var fokus. Sen är det ju omöjligt att skildra författare på film, men det här var ändå helt ok, och jag blir inte klok på ex Lotta Olsson i DN som inte förstod varför Virginia Woolf skulle ta sitt liv: men hon hade ju pratat om det med Leonard under kriget, och två gånger nämndes hennes tvångstankar om fåglarna som kommunicerade med henne på grekiska. Samt halvbrödernas övergrepp, nämndes också. Dessutom självmordsbrevet. Men ja, det var fint att se samspelet mellan henne och Vanessa, och dessutom Leonard i sista avsnittet, där han gång på gång förmanade henne att inte dricka - kan tyckas som att han förtryckte henne, men snarare handlade det om att han hela tiden fanns där för henne och såg till att hon kunde förbli skapande under hela sitt liv, med de sjukdomsperioder som följde varje gång hon hade avslutat någon av sina böcker. Hon hade ju 11 läkare totalt. Det jag kanske saknade i så fall var att de kunde ha visat något av deras verksamhet som förläggare av bl a Freud och TS Eliot med Hogarth Press, och att hon gav ut sina böcker själv.

    Är också förvånad över att serien generellt fått så ljum kritik i Sverige, vilket kan jämföras med att den fick betydligt bättre mottagande i England.

    SvaraRadera