att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 dec. 2015

Dykungens dotter, Birgitta Trotzig, Bonniers pocket


Det är som det är med Birgitta Trotzigs romaner, att de är svåra att skilja åt. Det är samma nåd som blinkar till, och nåde dig om du missar den stunden. Hennes romaner är så nedsvärtade av elände och misär att det nog lätt skulle gå att göra pastisch eller elak satir på – om det funnits intelligenta satiriker. Alltså: att det högstämda allvaret är precis på gränsen att tippa över i kitsch.

Men det är hädiskt att säga så. Eller, vad vet jag. När jag ibland talar mig varm för Trotzig är det som om jag väcker något ont. Den jag talar med ser ut att få tandvärk. Så kanske  det finns ett utrymme för parodin.


Av hennes romaner har jag länge hållit Dykungens dotter, från 1985, som en av hennes främsta. Trots att jag egentligen inte minns mycket av den. Jag minns en stämning, så som det ofta är med böcker jag läste under den tiden, kanske sent 80-tal eller tidigt 90-tal. Nu ges den ut i pocket, och jag tror det var länge sedan den fanns tillgänglig – åtminstone har jag väntat länge på att få läsa om den.

Ebba Witt-Brattström har skrivit ett förord: som vanligt smått briljant, även om hon saknar sinne för proportioner. Vilket jag gärna förlåter den som kan skriva så makalöst starkt.

Den nåd som blinkar i Trotzigs prosa är ett svagt ljus. Men det är något i det bristfälliga ljuset som upprättar människan, ger henne värdigheten åter, ger henne ett värde. Det har också att göra med det språk Trotzig väljer till sin historia, den yttre ram och stilistiska struktur hon ger åt sin berättelse. Det allra nödvändigaste språket, för att skildra det allra nödvändigaste. Där ingen slump existerar, där allt är beroende av ödet, styrt av ödet. Det vill säga, människan styrs av större krafter än henne själv (dyn), och ingenting kan förändras. Skeenden kan inte påverkas.  

Inledningen är som en pendang till Faulkners Ljus i augusti, där Lena rör sig på en grusig väg med typ en knuten näve jubel i magen. Här heter hon Mojan, är dotter till en blind fiskare, och har blivit gravid med en hemlös tattare med dyansikte och svarta avsikter. Hon föder ett sugdjur, en mörk smetig klump. Men barnet, dottern, är ofattbart leende, ofattbart levande.

Dyn är en destruktiv kraft – en mörk plats i människan. Där förtvivlan bortom allt, utanför alla gränser, härskar med tentakler av mörker. Dyn förstår människan, och människan förstår dyn, eller det är så Trotzig presenterar det. Botten viker undan, i evig descension. Det finns alltid nya bottnar, nya mörker, nya nivåer av förtvivlan, där jaget kan sjunka sjunka …

Och i det mörka finns sexualiteten, som en befrielse, men också som ett sätt att sjunka ännu djupare in i det hemska: ”kroppen är barn, ännu efter tio år i yrket är kroppen ett barn som går rakt fram i mörkret, tar, leker.” Sexualiteten är den yttersta egoismen, det farligaste av allt. Och de sexuella misstagen upprepas av de nya generationerna.

Samhället ger till den som redan har, det är redan skrivet och förutbestämt, och Trotzig är obarmhärtig när hon skildrar dess mekanismer, dess likgiltighet för jämlikhet. Det är i obalansen samhället frodas, i det skeva. Samhällsordningen delar in oss i de som får finnas och de som inte borde finnas. Det är en aktuell tanke, kanske ännu mer aktuell 2015 än den var 1985. Romanen utvecklas till att ge en bild av hur Sverige formas under 1900-talet, från 1929 och framåt. Mer än något annat blir det då en roman om Sverige, en roman som återger ett så autentiskt porträtt det är möjligt att hitta av den svenska mentaliteten, möjligen med undantag av Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé.  

Ja, det är konstigt skrivet, nära till klichén. Mojans svarte man luktar dy, smuts, sprit, och arbetets slit är exakt lika slitigt som det har beskrivits av andra, liksom hungern. Men det annorlunda är hur Trotzig ser rätt igenom människans löjliga sidor, våra löjliga försök att komma undan, för vi kan inte komma undan. Men hon ser, och hon förstår. Och det som också bidrar till att det hemska inte slår över i löjet är hur symboliken hanteras: hos Trotzig är den lätt, svävande, medan den hos en del av hennes efterföljare är tung och stelbent.  

Misär in extenso, ja, men också över det fruktansvärda vilar det stolta och skönhetslätta språket, där all tyngd bara rinner av. I slutändan handlar det om vilka sidor författaren belyser, vad hen åstadkommer med sina förutsättningar, med sina brister och med sina talanger. Det är få svenska romanförfattare förunnat att vara så klara och så självklara i sin prosa. Almquist. Söderberg. Trotzig. Stridsberg. 

Mycket kan sägas om den här boken, om dess konstighet, om hur svårt det är att passa in Trotzig i en diskurs. Det är också ett muntligt sätt att skriva, som delvis nog gick mig förbi när jag var ung och läste den, medan jag nu ser hur tydligt den arbetar med sagan som mall – HC Andersens saga, förvisso, men också med sagan i generell mening, så som Lagerlöf arbetade med sägnen som mall i exempelvis En herrgårdssägen. Till det här hör också de förvandlingar som sker, för det här är en roman om övergångar, om gränsöverskridanden: ”Följde en lång tid när hon satt som en isstod och närde ett isbarn med ismjölk. Det var blågrönt. Genom barnet rann genomskinlig dödssaft.”  

Trotzigs prosa är, fortfarande efter trettio år, helt avvikande. Det är som om 80-talet är mer avlägset än det 1929 som är romanens inledningsår. Onekligen bidrar det här till upplevelsen – upplevelsen av häpnad, för det är ändå fortfarande en upplevelse av hisnande slag att läsa Dykungens dotter. Det är så djävla ofrånkomligt bara. Men att läsa henne 2015 är också lite vemodigt: för vem som skriver så här nu?  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar