Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

28 dec. 2015

Den röda sången, Melisa Machado, ellerströms


Vad ska vi ha översatta diktsamlingar till? Det är en berättigad fråga. Ingen läser väl ens de svenska diktsamlingarna in extenso – den siste som gjorde det var väl Poul Borum. Att då översätta dikter från, säg Uruguay, det är ju snudd på omoraliskt.

Melisa Machado gav ut sin lilla bok Den röda sången 2013, och nu är den översatt av Magnus William-Olsson som nummer 53 till ellerströms Lilla serie. I ett efterord skriver han så här inlevelsefullt: ”Att läsa henne kräver att vi ställer vår fulla sinnlighetkapacitet till dikternas förfogande.” Då är det lämpligt att just William-Olsson översätter henne, då han är den sinnliga poeten par excellence på det här språket.    


Det rör sig om korta dikter, naturligt nog då den är publicerad i den diminutivaste av serier. Kring sekelskiftet började Machado skriva SMS-dikter, en genre där annars japanska författare gjort störst intryck.

I dikterna balanserar Machado övertygande och säkert mellan skörhet och kraft – mellan rastlöshet och vila. Det är stirrigt skrivet, flämtande, och en bra bit från det svenska återhållsamma idiomet. Här är det lössläppt, okontrollerbart. På gott och ont, kanske, men det är ju av nödvändighet som känslorna släpps fria – för att de inte kan styras, inte ska styras.  

Dess första del, ”Den svarta sången”, utgår från Paul Celans komprimerade dikter, medan den andra, ”Den röda sången”, har Antonio Gamoneda som inspirationskälla. Det är två passande temperament att luta sig mot för Machado. Rött och svart är de två polerna också hos Sylvia Plath, även om hon inte är någon uttalad förebild i den här boken. Rött för elden och svart för jorden, de två element där Plath var som mest hemmastadd. Dikt som trivs i vändpunkten.  

William-Olsson hittar också en parallell hos argentinska Alejandra Pizarnik, som han också översatte för ellerström 2009, boken Spegelns vägar.  Ja, det är nog så: även här dominerar ett starkt känsloladdat bildspråk. Jag låter min sinnlighet[s]kapacitet aktiveras (det är ett underbart ord, verkligen, men nog saknas ett interix?). Det är kroppsliga dikter, lika varma som kalla.

Vi förstår också att det är mer som förenar än skiljer oss människor på den här runda jorden, där avstånden till syvende og sidst krymper i takt med din läsning. Översättningarna motiveras ändå av att de ger nya impulser – till oss som bryr oss, vi som fattat att poesin är något som gör det djävliga mindre djävligt. Vi får en större räckvidd.

Tack vare de större anspråk som finns i mycket översatt litteratur. Man ska inte generalisera, men påfallande ofta är det som att svensk poesi ser ut att nöja sig med att tissla och tassla, när den skulle tjäna på att vara vildare och mindre rumsren. Att den kunde överraska mer, utnyttja fantasin mer, bara för att se vad som händer – ungefär som Lina Hagelbäck gör i sina böcker om Violencia.

När Machado skriver sina sinistra rader är det nära till andra uttryck än den stillsamma poesin:
”Ge mig ett glas vatten ur din isfamn,
bry dig om mig med dina isiga tänder,
jag river sönder blomman som växer här under min tunga.”  
Det är som när Lana Del Rey i ”Honeymoon” sjunger ”I’ve got roses in between my thighs”, vilket ju är suggestivt och spännande. Återigen, man ska inte generalisera, men vad sjunger de svenska artisterna om? ”Jag vet att hon är söt men det måste bli du och jag”, sjunger i alla fall Veronica Maggio … Då föredrar jag Machados mer förföriska bildspråk, som pekar ut helt andra saker att upptäcka.

Machado skriver sina dikter tvärs mot ett nej, dikter som har befruktats av det tänkbara, av de möjligheter som kommer till undsättning för den som gjort sig omaket att riskera allt med sina känsloinsatser. Det är möjlighetens konst som illustreras. Vi blir påminda om vad dikten kan göra.

1 kommentar: