att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 dec. 2015

Mellan rummen, Alexander Mahmoud, Atlas


Sverige är nog ett av de sämsta landen att integreras med. Mina välutbildade kolleger på skolan från USA och Frankrike, med examen från renommerade universitet, tvingades läsa sina modersmål i flera år på högskola för att få undervisa i svenska gymnasier. Alltså menade högskolan att deras universitetsstudier inte kunde valideras, eftersom det var universitet, och sådant kan man inte lita på – utländska universitet! Nä, svensk högskola, minsann, där finns den spetsigaste spetskompetensen, i världen, och speciellt lärarhögskolan, den svenskaste av allt.

Ok, Alexander Mahmoud har skrivit en bok om svensk rasism: Mellan rummen. Den tar sin början i ett reportage han gjorde för Re:public förra året, och som nominerades till Stora journalistpriset. Han återvände till det rediga Småland, till sin hemort, Grimslöv, för att konfrontera barndomsvännernas SD-sympatier. Hans bok tecknar ett år i Sverige, och är jobbig läsning på flera plan.


Rasismen är lömsk. Den frodas av missunnsamheten. Vill du åka dit, beställ biljett till Halvsanningarnas rike. Men det finns bara enkelbiljetter, så tänk på det innan du tar ditt beslut. Allt det här blir uppenbart av Mahmouds reportage. Han kan inte bemöta något, förändra något, säger han uppgivet. Fast det stämmer väl inte? Många reagerar när reportaget trycks, och som sagt, det blir nominerat till ett pris, vi talar om det …

Nja. Men han visar hur erfarenheterna formar en människa. Alla jämförelser förminskar, och jag kan inte förstå hur det är att dagligen misstänkliggöras. Att ständigt hejdas av korkade poliser, som Mahmoud berättar om. Under ett års tid mobbades jag, när jag var cirka nio: ett gäng killar, tre till fyra år äldre – djävla fegisar – utsatte mig för fysisk och psykisk terror, även om jag fattar att det gicks hårdare åt andra. Men tacka fan för att det har format mig – och att det är en erfarenhet som aldrig går över heller.

Människorna Mahmoud träffar slänger ur sig vaga anklagelser mot invandrare – att deras bidrag överstiger svenskarnas löner, etc. Vi stannar där, för analysen, som behöver fördjupas, saknas i den här boken. Reportaget är jobbig läsning, ja, för att de här idioterna i stort sett får stå oemotsagda, i verkligheten liksom i boken. Det är jobbigt att läsa om självföraktet som är rasismens konsekvenser, hur Mahmoud fortfarande kallas neger, hur det får honom att sjunka i självaktning.

För rasismen smyger sig in. Hos oss alla, och därför är det så bekvämt att sparka nedåt. På 90-talet var den extrem, äcklig, livsfarlig, stigmatiserad. Nu blir den allt mer normaliserad. Det vill jag läsa mer om. I stället bromsas Mahmouds reportage upp, och ersätts av en kärleksberättelse, där han träffar Shirin, och blir handlöst förälskad. Det är en gullig kärlekshistoria, ungefär som när Alex Schulman träffar Amanda (Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött).

De går på konsert med The Knife, men han går undan för att svara på sms i stället. Shirin är papperslös, och har bott länge i Sverige utan att vara säker på fortsättningen, i ett land som dömer henne till ”tolv år av suffering”. Själv känner sig Mahmoud fet, mamman tvivlar på parets kärlek, och han vacklar i identiteten, känner sig varken tillräckligt svensk eller tillräckligt blatte. Det är en utsatt position: hur mycket får man kritisera Sverige utan att kallas otacksam? 

Berättelsen om Shirin blir ett annat reportage. Det är en tröstlös kamp, oändliga möten och en katt- och råtta-lek med myndigheter som verkar ha pigga fälleben. Mahmoud ältar sin dåliga självkänsla, trots framgångarna. Man vill bara ge honom lite självförtroende: du gör jobb åt DN, får priser, skriver i tidningar och får bokkontrakt, kom igen! 

Mahmouds bok är skriven på ett olitterärt språk, som i bästa fall kan kallas direkt och talspråkligt. Några grammatiska oegentligheter stör, men de kanske är medvetna. Det skapar i vilket fall en viss trötthet hos läsaren. Ändå är det en ovanlig bok: jobbig, ja, men också nödvändig, och full av den typ av insikter som behövs.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar