att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 nov. 2015

Ögat, Vladimir Nabokov, Modernista


Vladimir Nabokov skrev tio romaner på konståkningsprosa (ryska), och nio romaner på rullskridskoprosa (engelska). Det är inte unikt att en författare överger sitt modersmål – Strindberg skrev ju ett par av sina romaner på franska – men ingen behärskar sitt nya idiom med sådant mästerskap som den här ryske gynnaren. Förvisso, att Joseph Conrad åstadkom ”Heart of Darkness” på inte sitt näst bästa utan sitt tredje bästa språk är en bedrift, även om det också går att dela Nabokovs stränga omdöme, att Conrads engelska är inlärda fraser. Men kom då ihåg att få författare är lika stränga läsare som Nabokov.  

Att läsa Nabokov på engelska är alltid ett äventyr. Nu utger Modernista dock en av hans ryska romaner för första gången på svenska, även om det sker via den engelska författaren själv färdigställde trettiofem år efter dess tillkomst: romanen Ögat utkom på ryska 1930. Det är Aris Fioretos som har översatt, en självständig och mer än duglig översättare åt Nabokovs uppfinningsrika stilkonst. Ursprungligen publicerades denna korta roman (novella) i tre nummer av Playboy 1965.    


Det är en, även med nabokovska mått mätt, kryptisk roman. Han var ju mer intresserad av mönster än mening, och så motiveras de tre fjärilarna på omslaget, som bärare av dessa intrikata mönster som romanen uppvisar. (Jo, jag är medveten om författarens ambitiösa gärning som entomolog.)

Det är ett äventyr, ja: man roas och oroas i lika hög grad av berättelsen, som lånar lagom lite eller mycket av Gogol. Här skjuter protagonisten ihjäl sig själv, och överlever som – ett öga. En träffande bild, då han från denna position kan fortsätta betrakta, det som utgör människans mest identitetsskapande drag, enligt Nabokov. Ett postumt liv, bland de exilryssar som befolkar Berlins stönande spårvagnar.

I sitt i vanlig ordning högstämt tramsiga efterord nämner Nabokov att han testade att läsa sin roman för bland annat en ishockeytränare. Det är lite lustigt, då en av de viktigare karaktärerna är bokhandlaren Weinstock, som råkar dela sitt relativt ovanliga namn med den legendariske svenske backen Ulf Weinstock (Leksand). Dessutom: i början av 2000-talet hette en av NHL:s bästa målvakter Jevgenij Nabokov, och han nämns på Wikipedias sida som handlar om det typ av målvaktsagerande som kuriöst nog heter ”Butterflystilen”.

Absurt, ja, och man påminns om hur nära det är mellan Gogol och Kafka, två av den handfull författare som dög åt denna ytterst stränga läsare. Men Nabokov är alldeles för unik för att bli en epigon som går andras ärenden. Han raljerar över viktiga saker, och behandlar efemära saker som om de vore livsviktiga. Sådant är enormt underhållande – eller, kan vara det. Gränsen mellan trams och genialitet är tunn. Det är nog lätt att avfärda Nabokovs eteriska stil, dra slutsatser att han är lojal mot estetiken på bekostnad av mänskliga inslag.

Men då läser man honom för bokstavligt. Här finns ju en substantiell diskussion kring vad som sker efter döden, ett av de stora mysterierna. Det är att underskatta Nabokov att tro att han endast ägnar sig åt stilistiska finesser.  

För i grunden: vad är det här? En spökberättelse? Mest visar han att fiktionen närs av gissningar, spekulationer, en vandring över obekant terräng. Själva texten görs stirrig, rastlös, irrande, neurotisk, överspänd. Och det är kanske det enda värdiga förhållningssättet till världen, det han erbjuder: den upphöjda distansen till allvaret. Alternativet är att gå under i grubbel.

Det är också, i vanlig ordning, en utredning kring doppelgänger-motiv, kring upprepningarna som också präglar vår tillvaro. En seans utspelar sig, och jag tänker på charlatanen från tv-programmet ”Long Island Medium”, Theresa Caputo, och hennes ständiga försäkran när hon etablerat kontakt med andevärlden att ingen av dem någonsin har något otalt med de levande: de är alltid måna om att upplysa sina levande släktingar att de har nått någon slags frid, att de inte är arga på de som lever, etc. En tillvaro där de döda aldrig är arga – det är helt enkelt inte trovärdigt.

Vad är då kvar av det ryska, och vad har adderats av det amerikanska, i denna hybridroman från två kulturer? Nabokovs egna översättningar var nog aldrig helt bokstavliga. Här gillar Weinstock ”Edgar Poe”, vilket möjligen var något av en anakronism för den ryske 30-talsförfattaren (Poe skulle ju återkomma som en refräng genom Nabokovs amerikanska romaner). Man kan också fråga sig, vilket smartare människor än jag har gjort, utan att nå något tillfredsställande svar: är Nabokov rysk eller amerikansk författare? Det är att göra lätt för sig att svara ”båda”, men vad annat kan man göra? Att hävda att han var en av det engelska språkets stora virtuoser, och att han förnyade engelskan, det är ju en truism.

Så att läsa honom, det innebär att vistas i en språkvärld, där intrigen kan uppfattas som sekundär. I mer eller mindre hög grad. Ögat är en labyrintisk roman av vissa gotiska proportioner, och ger en viss klaustrofobisk effekt, som man kan gilla eller ta avstånd från, mest beroende på det egna kynnet. Det är en påtaglig mardröm, och som litterärt verk kan den tjäna som en påminnelse att det här är också ett av dess uppdrag, att vara mardrömslik till sin karaktär. Då liknar den vissa filmer, som Richard Kellys Donnie Darko och Adrian Lynes Jacob’s Ladder.

Är det en bra roman? Jo då, men om den är mästerlig vet jag inte riktigt om jag håller med om. Som få andra författare gäller antingen eller-principen för den som läser Nabokov, och jag hör till den som inte vill undvara något av honom. Alltså: här finns en del glittrande passager, en del oundvikligt nonsens, men allt läggs prydligt till rätta på de dramatiska slutsidorna. Kanske den aspirerande läsaren ändå tjänar på att vara bekant sedan tidigare med den sällsamma fiktiva värld som skrivits fram genom hans tidigare böcker.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar