att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 nov. 2015

Mordet på Margaret Thatcher, Hilary Mantel, Weyler


Efter sina uppmärksammade böcker om Thomas Cromwell och Henry VIII rör sig Hilary Mantel från historien till någorlunda samtid i sin nya bok. Åtminstone i titelnovellen till samlingen Mordet på Margaret Thatcher. Det är en bok som har väckt en del anstöt i hemlandet, något som i viss mån är förståeligt.

I den första novellen handlar det om en kvinna som lever i Saudiarabien i en barnlös relation, och får påstötningar från sin omgivning om alternativ: ”En äldre kvinna berättade i förtroende att hennes två var adopterade; jag såg på dem och tänkte du milde, varifrån då, från djurparken?” Det här är ju en typ av elakhet som är sällsynt hos nutidsförfattare, som sannerligen vant sig vid att smeka allting medhårs.


Mantel är som författare bra på mycket. Att skriva fängslande inledningsmeningar hör dit: ”Han var fyrtiofem när hans äktenskap tog slut, oåterkalleligen, en ljummen dag på hösten, i slutet av grillsäsongen”. Det sker i ”Lång QT-tid”, en inledning som bådar gott (ont), och som slutar i så olycksamma tonarter att det är nästan smärtsamt.

Hon åstadkommer det här genom inlevelsen. Litteraturen kretsar, och det här blir jag allt mer övertygad om, kring inlevelsen i andra människor. Kring författarens förmåga att åstadkomma detta. Inte att sköta en intrig – sådant räcker det med film för att uppleva, för den som är intresserad av det. Mantel tar sig rätt in i sina figurer, men det stannar inte där: hon tar sig vidare rätt in i dig, och det är där jag tycker att hon gör mer än den gängse författaren, och det är därför jag läser den här samlingen med sådan exceptionell behållning. Hon lär dig saker om dig själv, får dig att konfrontera sidor du inte annars velat eller vågat möta.

Med en viss elakhet till sitt förfogande, det ska medges. Ja, och en uppiggande råhet i språket, som inte alls är habilt eller prydligt. Hon har lika korta vägar till förnuft som till känsla. För bra författare är ju ofta lite elaka, lite opålitliga. I Mantels bok får vi bilden av världen och av dess invånare. Exakt så här inbilska är vi, exakt så här osäkra, exakt så här bittra, exakt så här cyniska, och exakt så här okultiverade. Det är människans barbariska sidor hon visar upp.

Hon gör det inte för att döma, mer för att visa förståelse. I sin analys av det mänskliga beteende kan Mantels syn jämföras med Martin Kellermans Rocky-serier. Kanske en infam liknelse. Men hon är mer bitsk i sin syn på oss. Novellen om en författares möte med sina läsare får mig att tänka på en liknande novell (krönika) Bodil Malmsten skrev under sitt folkkära 90-tal. Hennes bidrag i den här genren var ett utslag av självupptagen kverulans. Mantel åstadkommer motsatsen till Malmsten, genom att återge kyliga stämningar på varm prosa.     

I flera av Mantels noveller sker en gradvis förskjutning av tillvaron. Dess bekanta gränser förflyttas, och det vi lärt oss acceptera som normalt får en anstrykning av det konstiga. Den bästa litteraturen är till sitt väsen – om jag tillåts en engelsk glosa – awry, alltså ungefär ”ur styr”, ”avvikande”, och ja, kanske rentav skev. I en av novellerna förekommer en varelse, vare sig människa eller djur. Ett ”kommatecken”, får vi veta, och därifrån är steget inte långt till Kafkas besynnerliga levande ting Ordodek. Symboliken i kommatecknet utreds subtilt, men som vi alla vet, där kommatecknet finns anländer inom kort en punkt.

Absurdismen är en farlig genre, som kan fjärma sig från verkligheten. När den är som bäst tar den oss ännu närmare det verkliga, och jag tycker faktiskt att Mantels noveller lyckas med detta, trots några obegripliga premisser.

Mot slutet kommer så två kontroversiella noveller. I den första, ”Engelska skolan”, är det en husa som utnyttjas och våldtas av en ohängd snorunge. Novellen kryper allt närmare det obehagliga förloppet, och gör en maktanalys av häpnadsväckande snitt. Det är så intelligent gjort, förtätat och definitivt, och låter maktanalys löpa sida vid sida med analys av klass och kön.

I Sverige är det väl omöjligt att provocera med ett planerat mord på Margaret Thatcher, förlagt till augusti 1983, när hon återvänder efter en ögonoperation. En lönnmördare – originaltiteln lyder ju ”The Assasination of Margaret Thatcher” – installerar sig i lägenheten hos en ung kvinna, som mer eller mindre villigt blir medhjälpare. Men kvinnan hatar också premiärministern: ”det finns inte en tår i henne. Inte för modern i regnet på busshållplatsen, eller sjömannen som brinner på havet. Hon sover fyra timmar per natt. Hon lever på whiskyångor och järnet i sina bytens blod.”

Här antyder raseriet att det är sanktionerat att avrätta den som saknar empati. Var det Thatchers störning: avsaknaden av känslor? Kan sådant förlåtas? Hon var ju offentlig med sin oförmåga att sätta sig in i andra människors lidande, att helt enkelt ta in konsekvenserna av sitt handlande. Sådana finns ju överallt, men hon hade makt. Det otäcka med novellen förstärks av sakligheten i planeringsarbetet.

Så avslutas den här novellen, som är besvärlig på många plan. ”Osmaklig”, löd omdömet från brittiska Torypolitiker, men vad ska de annars säga? Det är lätt att ta Mantel i försvar med det utslitna argumentet att litteratur har en skyldighet att söka upp också de jobbiga ämnena. Och jag kan för den delen tycka att de som kritiserar novellen kan hålla käften, för det är ändå hanterat på ett sådant sätt som får en att fundera på vem som hade gjort det bättre.

Nu är det kanske inte det starkaste argumentet för att få skriva noveller som dödar autentiska människor, att det får göras om det görs tillräckligt bra. Jag menar bara att en annan typ av författare hade skrivit novellen på ett helt annat sätt, utan de politiska argument som bygger grunden för skeendet.

Nåväl, jag är åtminstone helt säker på att det var ett snilledrag med titeln, för därmed blir boken läst av fler. Säkerligen också i Sverige, vars kunskaper om Englands politik börjar och stannar vid Thatcher. Inget ont med det, då det här är en så sällsynt gedigen novellsamling.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar