Medan jag skrivs, Kennet Klemets, Ellips

Kennet Klemets är en poet som jag har följt lite i skymundan. Han debuterade 1997, och har gett ut sju böcker. Han är en poet som gör intryck, och nu utkommer en udda bok som samlar dikter tidigare publicerade i tidskrifter, dikter som inte funnit plats i böckerna, och alternativa versioner och något opublicerat också. Opassande dikter, jaha …

Udda, ja, och först tänker jag att det inte är någon bra idé ändå, att det måste bli spretigt. Men jag böjer mig – ännu en gång besegrad av mångsidigheten i Klemets sätt att skriva, hur han återuppfinner sig själv hela tiden. Här framträder kanske inte en ny sida av poeten, men en ny dimension, som gör helheten större.  

Han skriver med intensiteten i blicken. Det finns också en skitighet i dikterna, som delvis är kopplad till det urbana, till alla stadsljuden. Men det är också det privata skitet som luftas.

Vad jag gillar? Det är så mycket, det skulle bli en uppräkning. Men en finurlig kattdikt, som utger sig vara en annons för en bortsprungen katt, ger inblick i en poetik, alltså ett poetiskt förhållningssätt och en metodik. Det är exakthetens dikt. Vi börjar med den, en dikt som gör det där jag utlovade i början – gör intryck.

Med sina dikter spänner Klemets en bro mellan olika traditioner, och jag vet knappt någon som bättre förenar svensk poesis numera klassiska trätobröder –

   ”trätofastrar, på sin höjd trätomostrar”, som Ekelöf skulle säga –

traditionalisterna och språkmaterialisterna. Hos Klemets ser jag spår av båda inriktningarna.

För den delen, en del av Ekelöf också, inte bara för att han explicit citeras både här och där. Och en del Beat, men absolut inte för mycket. Till sin natur är ju dikten ändå i förstone romantisk – alltså, rebellisk, upprorisk, och van att svinga från ytterligheter utan att bli åksjuk. Modernismen, som nog Klemets skriver under på, har i sitt DNA åtskilligt från romantiken, som utgör dess själva förutsättning och arvsmassa.

Ja, jag gillar den här boken. Det märks att ett urval har skett. Det borgar de många enskilt bra dikterna för, att det blir mer av en ”best of”-samling än överblivna spår. Som sagt: kattdikten. Och en dikt som jag läser bara dagar efter de otäcka attackerna i Paris, alltså fredag 13/11. Klemets dikt, ”SVARTA NOVEMBER (TILL MINNE AV OSS)”:

”Vad var det

du sa?

Att vi är skuggor

redan

som döda

Täckta av ett

fint nät av tårar

Fast med

lysande ögon”.

Mitt intryck av den här boken, att den är jämn, det behöver sannerligen inte vara till dess fördel, men jag tycker ändå att den förtjänar att kallas mer jämn och stark än jämnstark. För jämnhet i poesin: nä, vad fan är det? Dikt kan vara främmande skrämmande, frånstötande – också. Där passar Klemets in bra, med sina tidigare böcker och den här.

Fast hur skulle frånvänd dikt se ut idag? Inte ens OEI klarar väl av att provocera längre. En av dikterna är publicerad där, men det är en vag koppling ändå. Mer läser jag de här dikterna som att de kombinerar det roliga med det vackra. Vackert och skitigt, ja, för hur mycket jag än läser spår av annat, tidigare poeter och i viss mån samtida som UKON (hahaha!), MWO (högstämt!) och LMR (högstömt! hägstämt!), är Klemets helt sin egen.