att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 nov. 2015

Jag, askans sångare, Pier Paolo Pasolini, ellerströms


En tunn diktbok av ökände italienske regissören Pasolini utgör en fingervisning mot ett relativt outforskat författarskap. Hans poesi är vacker, ren och vital.

Pier Paolo Pasolini var en central kulturell gestalt i Europa under 60- och 70-talet. Ökänd för sina delvis oerhört utmanande filmer, men också Nobelpristippad författare och samhällsdebattör. I slutet av oktober 1975 var han i Stockholm med anledning av översättningen av diktsamlingen Gramscis aska. I går var det fyrtio år sedan han mördades vid stranden Ostia utanför Rom.

Nu utkommer Jag, askans sångare, i översättning av Carl Henrik Svenstedt, en långdikt som skrevs i mitten av 60-talet, som ersättning för en utebliven intervju med en amerikansk journalist. Det är en självbiografi i miniatyr, omisskänneligt skriven i den essäliknande lyriska stil Pasolini odlade som poet.

Han återger familjebakgrunden, uppväxten och den skola han instiftade tillsammans med mamman, för att odla den friulanska dialekten (skolan finns fortfarande). Brodern mördades i slutskedet av andra världskriget, och Pasolini levde tätt med sin mamma, något som är tydligt också i Abel Ferraras film Pasolini från 2014, där Willem Dafoe spelar författaren.

I dikten är Pasolini ömsom fåfäng, ömsom självironisk. Han skriver om den fattigdom som möter honom och modern när de flyttar till Rom, och den förhatlige fadern som anländer något senare, som ett vrak efter andra världskriget. Fadern var fascist, sonen skulle bli marxist.    

Relativt utförligt skriver han om sin misstänksamhet mot makten i Italien under den här tiden, om sin misstro mot polisen. Den grekiska tragedin bildar fond när han formulerar sitt ursinne kring politiken. Han hade tidigare filmat Sofokles Kung Oidipus, och skulle strax efter intervjudikten göra Euripides Medea med Maria Callas i en helt makalös rollprestation.

Vår definition av en intellektuell som någon som tänker fritt stämmer ypperligt in på Pasolini. Han tänkte dessutom oftast annorlunda, det vill säga att han gav nya perspektiv och infallsvinklar. Är det något vi saknar nu är det sådana självständiga och modiga individer.

Pasolini levde ett farligt liv som uttalad homosexuell, där han nattetid sökte sexuella kontakter. I dikten benämner han det som ”den där saken”, något ”som förr eller senare kommer att ta död på mig”. Det är tydligt att våldet i hans filmer har en privat förankring. Här nöjer han sig med att återge ett synopsis till Teorema, som han gjorde några år senare med Terence Stamp i huvudrollen.   

Ett farligt och skitigt liv, ja, men det paradoxala är att hans poesi är så vacker och ren. Här utmynnar det i en rörelse från det skrivna till det levda, att det trots allt är handlingen som definierar människan: ”Livets handlingar ska endast kommuniceras som poesi, / och då är det de som är poesi, / eftersom, det säger jag dig en gång till, det finns ingen annan poesi / än den verkliga handlingen.”    

Den som är nyfiken på en av 1900-talets mest fascinerande intellektuella figurer får med den här boken en utmärkt introduktion. Den ger kanske inga bastanta nycklar till konstnärskapet, men det är helt klart en påminnelse om att vi fortfarande har saker att lära av hans vitala poesi.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/11 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar