att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 nov. 2015

Övergrepp


Det går lätt slentrian i gnället om de obefintliga svenska kulturtidskrifterna. Sant, det finns ingen BLM, men å andra sidan håller 10TAL på att bli bättre och bättre, eller om det är ordet allt mer angelägen jag söker efter, vore det inte för att ”angelägen” låter som en kritikerklyscha.

Nya numret, #21-22 2015, har övergrepp som tema, och det är ett ovanligt ambitiöst nummer. Övergrepp kan vara så många olika saker, ju, allt ifrån de orena våldtäkterna till den smutsiga gråzon som bland annat Arazo Arif skriver om, på sitt försynt distinkta sätt. Och övergreppen mot en kultur, i det här fallet den samiska, redovisat i Malin Nords genomgång. Vi får tillgång till samiskan genom norskorna Risten Sokki och Rawdna Carita Eira, samt Inghilda Tapio, som skriver så här i dikten ”En tyst gråt”:

jag ser klippornas tårar
ser jöklar bli mindre och
permafrosten som smälter
ser palsarnas sprickor
breda som hav
hjortronen har lämnat palsarna
ingen vet var dom finns nu
bäcken jojkar hösten
i sorgesamt brus
jag hör i vinden
moder jords tysta gråt

Den finns på samiska också, då heter den ”Jaskes Čierrun”.

Men det som också bidrar till att numret håller internationell klass är några översatta texter, som hyperintressanta noveller av Nora Gomringer och Eszter Babarczy, och ett utdrag ur Olga Ravns roman Celestine, som kommer på svenska i vår – lyckligtvis, då jag läste den på danska och tyckte att den bekräftade det kufiska på ett så – uh, angeläget sätt. Eftersom det är så sabla otacksamt för översättarna: tack Sara Eriksson, Daniel Gustafsson Pech och Johanne Lykke Holm för dessa texter, som berikar och syresätter vår litteratur. Babarczys våldtäktsnovell är suverän, och torde ge upphov till politisk debatt. Något som gäller åtskilliga av de här texterna.

Och nya dikter av Ann Jäderlund! Efterlängtat, även om det alltid är svårt att avgöra vad hon håller på med. För varje ny bok har hon ju i stort sett vänt förutsättningar och förväntningar upp och ned, så jag vet bara att det är med stor spänning jag ser fram mot hennes nya bok i vår.

Det jag ibland har svårt att förlika mig med i 10TAL är dess vaga koppling till konst, att den ofta sköts på ett lite pliktskyldigt sätt. Personligen skulle jag väl föredra en renodlad litterär tidskrift, men det är ju en fråga om kynne, och möjligen är det mig till gagn i det så kallade långa loppet att jag utsätts för konst. I det här numret iscensätter Cajsa von Zeipel ett 60-talsprojekt från Marie-Louise Ekman. En rolig idé, även om det ser ut att ha blivit ett mer eller mindre medvetet misslyckande. Några beaktningsvärda poänger hamras ändå in.

Att Aase Bergs essä blir flummig tror jag mest beror på ämnets karaktär. Det verkar vara stört omöjligt att skriva om lögnen utan att det blir raljant, åtminstone när lögnen ska tas i försvar. Men här finns ett förtroendekapital att ta av: bättre lycka nästa gång.

2 kommentarer:

  1. Ja visst är det svårt att kalla något angeläget, intressant, användbart. Adjektiven som utstöts av en person i ett försök att representera något större än det egna tyckandet. Recensentens klämma; att förhålla sig opersonligt till det recenserade objektet på personligt vis. Inte lätt det där med förespeglad representativitet.

    SvaraRadera