Rösten, av Robert Desnos

Rösten, av Robert Desnos (1900-1945)

En röst, en röst som kommer så långt ifrån

att den inte mer kommer ens öron att ringa,

en röst, men som en trumma, förstämd

når ändå fram, fullt hörbar, till oss.

Fastän som komme den ur en grav

talar den inte om annat än sommar och vår.

Den fyller vår kropp med glädje,

tänder ett leende på våra läppar.

Jag lyssnar till den. Det är bara en mänsklig röst

som färdas genom livets och fältslagets brak,

den sammanstörtande åskan, det malande vardagspratet.

Och ni? Hör inte ni den med?

Den säger: ”Den svåra tiden är kort”.

Den säger: ”Den vackra årstiden är snart här”.

Hör inte ni den med?

(Översättning Gunnar Ekelöf)

Robert Desnos föddes i Paris, och var en central figur i den franska surrealistiska rörelsen. Under andra världskriget arresterades han, och misshandlades till döds av nazisterna i koncentrationslägret Theresienstadt.

Dikten ”Rösten” kombinerar trösten med hoppet. Det är nästan allt för lätt att hitta dikter som smeker de olyckliga tankarna medhårs, och det finns förstås en tröst i det. Men här hittar jag ett starkare hopp, genom de övertygande upprepningarna. Genom våldets oväsen skär den mänskliga rösten, som berättar för oss att snart ska det onda upphöra.

Är det naivt? Det är lätt att misströsta. Jag förnekar inte att människan har destruktiva drag. Men just därför: lyssna på den konstruktiva rösten, speciellt när det onda vill att vi ska ge upp. Desnos dikt är skriven med samma optimistiska bläck som Alva Myrdals uppfattning: ”Det är inte människovärdigt att ge upp”.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/11 2015)