att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 nov. 2015

När hundarna kommer, Jessica Schiefauer, Bonnier Carlsen


Det lär vara skönt att slå ur underläge. Eller är det tvärtom jobbigt att slå ur underläge? Fråga valfri som befinner sig i den positionen så tror jag säkert att de hellre vill befinna sig någon annanstans.

När Jessica Schiefauer i går vann Augustrpriset för årets bästa barn- och ungdomsbok med När hundarna kommer tog hon tillfället i akt att stjäla lite extra tid i rampljuset, eftersom hon mycket riktigt förutsåg att tidningarna inte skulle skriva så mycket om hennes kategori. Lite småsurt, kan tyckas – eller tvärtom en typ av kaxighet jag tror fler svenska författare skulle tjäna på att bejaka.


När jag läser denna vinnande roman tänker jag på underläget som genren befinner sig i, den bitterhet som blir dess grogrund. Att till exempel jag har avstått från att läsa boken, trots att jag sett hur positivt den blivit mottagen. Att jag fegt nog väntar tills den fått Augustpriset innan jag läser den.

I alla fall: i en småstad bor brorsorna Isak och Anton. Isak är en schysst kille (spoiler: detta är ingen statisk schyssthet), medan Anton är en introvert kille som spelar suspekt musik. Vit makt-musik. Bland annat Ultima Thules ”Poltava”, vilket skulle tidsbestämma förloppet till tidigt 90-tal. En del andra 90-talsreferenser förekommer, som Twin Peaks. Det verkar vara en tid före internet.

Isak träffar Ester, sjuttonårig skitsmart gymnasieelev (fast det är inte särskilt smart att plugga glosor till ett Nationellt prov i engelska), och de blir ett par. Anton träffar en namnlös kille, en ”han”, som triggar hans homofobi. En kille med både svarta skärvor och ett vansinnigt ljus i ögonen. Fobin blir snabbt hatisk, och steget från det hatiska till det mordiska är ibland inte långt.

Ester är ungdsomsbokstypiskt alldaglig, vilket antagligen ska underlätta unga människors identifikationsbehov. Snygga tonåringar behöver som bekant inte läsa, de har annat för sig. Notera dock att jag inte menar något värderande i det alldagliga utseendet – Jane Eyre är en annan slätstruken karaktär som vistas i en roman som klarat sig bra. Vilket inte hindrar att jag ibland längtar efter att Per Hagman ska skriva en ungdomsroman om en skitsnygg protagonist.

Som läsare vill man (=jag) gärna hållas på halster. Ibland tycker jag att Schiefauer berättar för mycket, kommer med lite för många antydningar till det kommande händelseförloppet. Det står redan på baksidestexten att ett hatbrott ska utföras, men det sker rätt långt in i romanen, där både offer och förövare tidigt har utpekats. Bra litteratur måste vara varsam med mystiken.

Men det ska sägas att här finns en hel del som fungerar desto bättre. Det är en okonventionell kärlekshistoria mellan Isak och Ester, där Schiefauer har fångat på kornet förälskelsen i hela dess vid: från det bedövande ruset till de smärtsamma kvalen. Dessutom ges Ester ovanligt nog större sexdrift än Isak. Hon får lära sig hantera besvikelserna som kärleken föder, och det är skrivet med en imponerande trovärdighet.

Gradvis skruvas intensiteten upp, och man anar att Anton måste driva ut sin bögskräck på något sätt. Att Schiefauer har influerats av ett autentiskt rättsfall – troligen John Hron, som mördades av nynazister 1995 – det är egentligen oväsentligt. För det blir litteratur, en berättelse som klarar sig på egen hand. Och som sådan: oftast på ett aktningsvärt sätt.

Schiefauer lyckas helt enkelt göra hatet begripligt, och det är svårare än det verkar. Ondska, om vi ska ge det ett sådant namn, är ett val. När ”han” frågar Anton vem det är som inkräktar på deras territorium kan han svara med namnet, Simon, eller med ordet, bögen. När han identifierar honom som ”bögen” uttalar han en dödsdom. Vi som läser fattar det ju, och det är en ohygglig insikt. För du kan inte mörda en ”Simon”, bara någon som först har blivit något, avmänskligad. Och det värsta är att när felsteget tas är marken beredd: den är så förbannat mjuk mot dina fötter, låter dem landa så mjukt.

Är då Anton monstret? Finns försoning? Hur mycket kostar den? För mycket? Inte tillräckligt? Det måste sägas att en roman som på allvar formulerar frågor som dessa är en bra roman. Till det som också imponerar är familjens reaktion när sonen mördar. Ärligt talat är deras beteende fullt rimligt, medan jag inte blir riktigt klok på Esters föräldrar, som bara beter sig okänsligt och fyrkantigt.

Kärleksspåret bildar en nödvändig kontrast till hatet. Även om jag kan tycka att slutet städas undan för bryskt, att de lösningar som presenteras är lite väl idylliska. Dessutom undrar jag om de dresserade hundarnas beteende är representativt (hundar som biter människor på allvar har en allvarlig störning). Hatet kan göras begripligt, men det kan inte förstås. Kärleken lyser upp människan. Fyller inte hatet samma funktion? Kanske. Det går att läsa in en homoerotisk attraktion mellan Anton och ”han”, att man kan läsa När hundarna kommer som en dubbel kärlekshistoria. Att den också visar att kärlek och hat är mer lika än olika.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar