att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 nov. 2015

Ett barn är fött på Sevedsplan, Thomas Nydahl, Occident


Lokalpatriotism förundrar mig. För mig har Cesare Paveses bittra formel gällt, att en hemort är något man behöver bara för att ha något att längta bort ifrån. Därför har jag aldrig förstått mig på alla skåningar jag har träffat som talat så varmt om sin hemort. Som Malmöiterna, där Thomas Nydahl är en av dem, även om han är tydligt med att påpeka att han lämnade staden för alltid i början av 80-talet. Patriotismen finns förstås även i hans texter om staden Malmö, även om man kan säga att det är en balanserad kärlek till hemstaden som exponeras.

När Nydahl samlar sig för att skriva en självbiografi sker det med en bok med titeln Ett barn är fött på Sevedsplan. Självbiografiska berättelser, reflektioner och fragment om barndom och liv i Malmö. Jag tar med hela titeln för att den indikerar något om bokens spännvidd och ambition. För det är både en persons och en stads biografi, och som alltid när det handlar om Nydahl gäller det att hålla två saker i huvudet samtidigt.


Att det är ett annat Malmö 1952, då Nydahl föds, och nu, det är väl en truism som heter duga. Boken är indelad i två sektioner. Den första och avgjort längsta heter ”Personligt (men politiskt)” och den andra heter ”Politiskt (men personligt)”. Det är fyndigt: i första delen självbiografin, som berättas icke-kronologiskt, och i andra delen reflektioner kring det nutida Malmö.

Nydahl skriver om historisk segregering, som tidigare infattat klass, och som nu infattar etnicitet. Det är grannlaga saker att skriva om, och det är inte svårt att räkna ut att Nydahl fått mer än sin beskärda del av rasismanklagelser. Nu är det inte integration i sig som är hans ärende – snarare tvärtom, då den frågan har funnits i hans tidigare gärning, både som skriftställare och som privatmänniska, med aktiva insatser för att underlätta för människor från andra kulturer. Det är ju kriminaliteten som sabbar livet för alla människor som drabbas av den, direkt och indirekt.

Politikers svek är en underlöpande tråd, som färgar texten allt rödare. Likaså vår tids allt mer djupa förankring i den typ av förstörande förströelse. Vi förströr oss? Vi förstör oss. Att uttrycka sådant är förstås djupt reaktionärt, men det kan kvitta, för det spelar väl ingen roll om vi uppfattas som sådana? För den delen kan det snarare ses som en merit att vara just reaktionär, om omvärldens beteende blir allt mer storskaligt dumt. Konsumismens förödande effekter på själslivet skriver han också om.

Barndomen kommer till liv i fragmentarisk form, och det är ju så minnet fungerar, i ofrivilliga doser. Insiktsfullt och känsligt får vi ta del av inslag som inte förskönas, där undanflykter saknas: ”Om man använder barndomen som ett alibi för sitt vuxna beteende slipper man alldeles för lätt undan. Barndomen är aldrig ett alibi, i bästa fall är barndomsminnena en förklaring eller en pusselbit till en förklaring.” Nej, man kan inte skylla ifrån sig.

Kan man försonas med sitt förflutna? Nej, och jag uppfattar det inte heller som att Nydahl inbillar sig det. Att återvända och gå i sina egna fotspår, vad hjälper det? Här berättas öppenhjärtigt om besattheten i en klasskamrat, som han är förälskad i från första klass och långt in i tonåren. Han bevakar hennes hus, sittande på en cykel, och – ja, vem har inte gjort liknande saker? Kärleken gör oss till stalkers, där man bara i efterhand kan se det löjliga i situationen. Men poängen är att Nydahl inte ser det löjliga, och det finns inte heller något löjligt i hans besatthet, bara något djupt mänskligt och förståeligt.

Om mammans anorexi och Alzheimer skriver Nydahl öppet och känslosamt, likaså om de egna depressionerna, om medicinering, alkoholism. Mamman, hur han förhöll sig till hennes sjukdom, förblir ett dåligt samvete.

Så i del två handlar det om samtids-Malmö, som han skrivit om i flera böcker under 2000-talet. Det kan kallas varningar. Att tro att det mångkulturella samhället ska fungera är en naiv utopi, menar han. Nu är det alltså fundamentalisterna och de kriminella han varnar för. Hur ska det då bli bättre? Med ett jämlikt samhälle. Ett jämlikare samhälle? Ord räcker inte – sorry, politiker, att vädja till oss att ”öppna våra hjärtan” kommer inte att få någon hejd på rånen och dödsskjutningarna.  

Nydahl skriver med ett engagemang och inlevelse som är uppfriskande, och det är det ena som gör honom läsvärd. Det andra är att han går till källorna – tar fram statistik och sekundärlitteratur när det behövs, och inte för att blända oss med versala Sanningar. Det är ett evidensbaserat reportage som avslutar boken. Han har tidigare gjort avbön för en del ungdomliga irrfärder. Genom hela hans vuxna liv går ett emfatiskt nej. Ett nej till religionen. Ett nej till ideologierna. Ett nej till karriärismen. 

Det enda som duger då är konsten. Den väntar på oss, när vi är redo, och den skiter i om vi är desillusionerade eller bittra eller bara allmänt sura. Den ger oss sin mänsklighet, och kanske kan den återskapa något av det raserade mänskliga i oss. Men det är vi solitära existenser som behöver konsten, som vänder oss dit. Vi som inte bryr oss om status och konsumism och julpynt. Vi som har ett fysiskt och psykiskt behov av tystnad.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar