att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 aug. 2014

Om icke vetekornet, Ngũgĭ wa Thiong'o


När Horace Engdahl tröttnade på alla som ville ha fler Nobelpris till amerikaner menade han att det var okunskap, att det fanns bättre litteratur utanför USA. Det är lätt att hålla med, när man ser hur amerikanska författare ständigt blir fixstjärnor i kraft av att vara mediala. Lite skamset måste jag också erkänna att jag själv har dåliga kunskaper utanför det engelskspråkiga, men kan skylla lite på att jag måste läsa sådant som engelsklärare. Å andra sidan skriver många afrikanska författare på engelska. Visserligen har jag läst en del av dessa, så skammens rodnad kanske tillåts blekna en aning.

Från Kenya kommer Ngũgĭ wan Thiong'o, född 1938, och Modernista ger nu en serie med tre av hans böcker. Jag inleder med den för mig mest kända, Om icke vetekornet från 1967, översatt av Torsten Hansson (den utkom på svenska 1982). Den är mycket riktigt skriven på engelska, ett språk som Ngũgĭ senare övergav för modersmålet gikuyu. Förordet av Stefan Helgesson upplyser bland annat att boken är skriven i Leeds, och handlar om de fyra dagarna som leder fram till Kenyas självständighetsdag, Uhuru, 12 december 1963.

Det är en kollektivroman, där man till och med kan känna att individerna i kollektivet i sig inte är det viktiga, utan mer landets historia. Dock finns några enskilda människoöden, främst Mugo, en av frihetshjältarna efter en framgångsrik hungerstrejk, men som nu lever oroväckande ensam. När han ombeds hålla tal ängslas han – med all rätt, ska det visa sig, för han har begått en skändlighet. Helgesson nämner i förordet Joseph Conrad, och det är inte bara Mörkrets hjärta som boken kan associera till, utan faktiskt ännu mer Lord Jim.

De vitas grymheter samsas med ögonblick av viss förståelse, när Ngũgĭ skildrar förloppet ur kolonialisternas perspektiv, paret Thompson. Den vite mannen kallas ”främlingen med den skållade huden”. Hans ångest kretsar kring yrket, att han känner sig försumbar och ersättlig, medan hon våndas över äktenskapet. Hennes ambivalens kring sin otrohet innehåller formuleringar som kunde ha skrivits av Virginia Woolf, när hon söker efter ”det djärva språnget ner i ett okänt mörker”.

Liksom andra författare som är ute i angelägna ärenden kan Ngũgĭ inte undgå att någon gång bli för diktatisk i sin roman, men man glömmer det när han kopplar på sin förmåga för berättelsen, när han fängslar med olika versioner av dåliga erfarenheter, av misstänksamhet, av svikna förhoppningar. De lever efter devisen att försöka kombinera serviliteten med värdighet. Det går så där.

Det är ett sätt att skriva som ligger nära det dokumentära. Saktmodet styr förloppet, liksom en detaljrikedom som man kan störa sig på, fast samtidigt uppfattar som nödvändigt. Det bibliska tonfallet tar över mer och mer – titeln är ju hämtad från ett känt bibelställe. Man ska väl uppfatta de döda offren som nödvändiga frön för att nytt liv ska spira, att inget förspillt liv varit förgäves – låter cyniskt, tycker jag. Som smärtpunkt ligger Mugos svek, en handling som ligger som en röd tråd och varieras av de andra karaktärerna. Att säga att Ngũgĭ är en lika pessmistisk författare som Conrad är nog inte att säga för mycket. Inte minst gestaltas det hos Mr Thompsons desillusionerade hållning, hur hans ideal vittrar sönder i den afrikanska miljön. Den blodiga och barbariska gärningen som går under namnet ”att missionera för vildarna”.

Kristusgestalten Kihika hängs, men hinner först yttra en profetia om hur ett våldsamt styre ersätts av ett annat våldsamt styre: ”Och också i dag, i morgon, skall de svaga, de med ängsliga hjärtan svepas bort från jorden. De starka skall härska. Våra fäder hade ingen anledning att vara svaga. Varför? För att ett folk, som förenats i tro, är starkare än bomben. De kommer inte att darra eller fly från svärdet. Då skall i stället fienden fly.” Notera hur interpunktionen förstärker intrycket att det är ett tal som återges. Det är också långt från Nelson Mandelas försonande ideologi, som gick hem så väl hos de moderater som under hans fängelsetid dömde ut honom som terrorist som förtjänade all tortyr han fick.

Ngũgĭ skildrar människorna, han skildrar platsen, och färgar berättelsen med oro, rastlöshet, och en sexuell laddning som bara ibland tillåts detonera. Mugo har tillåtits bli hjälte delvis på grund av ett retoriskt felslut: han håller ett offentligt tal och tystnar, men publiken uppfattar inte att han gör det av skam, utan de tror att han blir för rörd för att kunna fortsätta (vid närmare eftertanke förmodligen ett rätt vanligt politikertrick).

Det har förstås inte regnat Nobelpris över den afrikanska kontinenten. Två vita och två svarta – Kenya saknar pris överhuvudtaget, och även om det inte går att kritisera valet av Mahfouz är jag inte säker på att Soyinka var en bättre författare än Achebe. Om priset gick till Ngũgĭ wa Thiong'o i år skulle jag inte deppa ihop, som jag gjorde förra året.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar