att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 aug. 2014

Skall, Agnes Gerner


I sin fint skrivna debutbok ger Agnes Gerner legitimitet åt vårt längtansfulla sneglande mot djurvärlden. Det är en bok som visar att när människan når sin yttersta gräns slutar hon prata och börjar skälla.

Mycket talar för att det vi kallar för civilisationen är en parentes i världshistorien. Kanske de dramatiska förändringarna inte sker inom min livstid – men om du är yngre än mig kan du lika gärna göra dig beredd på att återgå till ett liv med enklare förhållanden där du får se dig i stjärnorna efter materiellt överflöd. De goda nyheterna är att människan anpassar sig lätt: lika lätt som vi har lärt oss tycka om det kapitalistiska samhället där man ska unna sig saker kommer vi att lära oss tycka om det mer spartanska levernet.

Det vi inte kommer att klara oss utan i framtiden är poeter. Även om våra dagars politiker gärna ser dem som onödiga parasiter fanns behovet av dem innan människan lärde sig stava till ordet demokrati. En av de ursprungliga uppgifterna för poeten var att uttrycka sig förebrående och kritiskt – det engelska ordet ”scold” (skälla på) är inlånat från fornnordiskans ”skald”, som ju är synonymt med poet.

Agnes Gerner debuterar med diktboken Skall, en titel som tydligt skall utläsas som ett djurläte. Omslagets räv är hämtad från en 1600-talsupplaga av botanikern Conrad Gesners Historiae Animalium. Enligt biologer som jag talat med kan rävens läte beskrivas som ett skall.

I boken skildras ett förlopp som kan sägas röra sig från det mänskliga till det djuriska. I förloppet ingår ett spädbarns död, beskriven med den blandning av att vara rakt på sak och suggestivt antydande som är poesins försprång mot andra genrer – resultatet är en gripande och oförglömlig scen med en kista och begravningsklänningen som ”en underjordisk uniform”. Sorgen klampar in och verkar förvandla den sörjande till ett djur.

De djur Gerner laborerar med är räven, hästen, kon, fågeln, råttan. Civilisationen har förstört oss, och människan önskar sig en enklare värld reducerad till de basala behoven: hungern och törsten. Vi är också detta, eller kan bli, tycks Gerner säga, och gestaltar det med ett diktjag som är obekväm i möblerade rum, att hon inte kan foga sig i det städade och civiliserade. Som om rummets dimensioner inte räcker till: ”Är det grotta eller gryt, detta hål / av värme som jag krupit in i? / De vattnar dig de torra dagarna, / inte för att du ska växa, utan för / att du ska fortsätta vara försvunnen”.

En av poesins uppgifter är att närma sig gränser, språkets gränser men också erfarenhetens gränser. Då är Gerners bok omtumlande läsning, som visar vad vi gör när orden inte räcker till. Enligt filosofin (Wittgenstein) tiger vi. Enligt poesin (Gerner) tar vi till ljud, skäller.

Det är sällsynt med så konsekvent genomförda debuter, där Gerner har tillgång till en bestämd uppfattning och då blir hennes bok en fin påminnelse om behovet av ett annat perspektiv. Poeter är nödvändiga för att de kan ta oss bort från den vanemässiga världen, lära oss se på världen med nya ögon.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/8 2014)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar