att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 aug. 2014

7/11, Caspar Eric


När Bret Easton Ellis första romaner gavs ut i Sverige fick han rutinmässiga sågningar av kritikerna, som var helt oförmögna att se något vettigt i hur medvetet och konsekvent han jobbade med sångtexter som intertextuell metod. Det var inte långt ifrån det TS Eliot gjort i The Waste Land, med den skillnaden att den högkulturella inramningen fick det att vattnas i munnen på samma kritiker. Bara ett exempel: i Lustans lagar lyssnar man på The Smiths ”Reel Around the Fountain”, vars textrader speglas genom romanens innehåll: ”It's time that the tale were told / Of how you took a child and you made him old […] Some people see no worth in you / Oh, but I do”.

Kanske skulle kritikerna ha gillat Ellis bättre om det hade medföljt noter? (Som jag hade fått skriva.) Nu utkommer på Gyldendal Caspar Erics debut som poet, 7/11, och min första tanke är att jag saknar en notapparat, då det här refereras till musik som jag inte riktigt är hemma i (mestadels hip-hop). Att han mitt i boken råkar nämna Ellis debutroman Less Than Zero är exempel på den typ av konstiga sammanträffanden som världen är så rik på.

”Seven Eleven” är ju en affärskedja som möjligen var märkvärdig förr, med sina generösa öppettider, men nu är ju minsta svenska ica-affär hack i hälarna, och kunde heta ”Seven Ten”. Möjligen kan titeln också utläsas som en anspelning på det ödesdigra amerikanska datumet 9/11: då handlar det om vad som utspelas kort innan katastrofen. Nog finns det en viss annalkande katastrofkänsla i dikterna, och i extramaterialet nämns rentav datumet.

Eric skriver rasande samtidspoesi, med gott om varumärkesdroppande och samtidsreferenser inom musik och reklam och tv-serier, begrepp som normcore, wtf. Hans diktion kan givetvis lätt associeras till Yahya Hassan – typiskt nog nämns också den unge danska fixstjärnan, då Eric drömmer om en beef med honom, för att göra sig själv mer kommersiellt gångbar. Han drömmer också om att vara rappare, och det är väl så omslagets pose ska tolkas, även om han ser misstänkt ut som en dj med händerna i luften. Fast fingrarna ska simulera pistoler.

Det är dikter med hashtags, något som känns en aning utstuderat. Men jag är förmodligen utanför måltavlan – Eric lever ett liv i spänd förväntan, i den speciella sorts rastlöshet som är ungdomen förunnad. Han är 27, kanske den ålder då man ålderskrisar som värst. Här nämns Miley Cyrus, förutom Nick Caves ”Higgs Boson Blues” hennes första framträdande i en dikt, som jag har läst.

Vad rör sig i huvudet på en 27-åring 2014? En kort abc-dikt som inventerar alfabetet summeras effektivt på danska med de sista bokstäverna: ”æerlighed / øl / åh”. Exakt min känsla. Eric får verkligen fram hur det är att vara ung, fattig, osäker, liksom i stand by. Nästan allt handlar om sex, den korta rörelsen från youtube till youporn.

Det är oron som driver honom framåt, i de otåliga dikterna som samtliga inleds med ordet ”jag”, och låser därmed in dem i en viss tolkningsmodell. Ett diktjag som inte bryr sig om att vara särskilt sympatiskt, utan gärna får sina tjejer att gråta – när han inte själv försöker gråta. Som ung strävar man mot cynismen, det är lika naturligt som solrosens strävan mot solen. Men det är svårt att vara blasé när man samtidigt har äkthetsideal. Det är en typ av dikt som också skrevs på 80-talet, dikter som nog inte stått sig särskilt väl, och frågan är vad man ska säga om Erics dikter om trettio år. Nu kan sägas att det är tur att han inte är svensk, då han frivilligt tar på sig en t-shirt från äckelföretaget American Apparel.

Mycket handlar också om den typ av äkthet som blivit hip-hopens ideal, med resonemang kring Kanye Wests hologram och i vilken mån man som individ ens existerar, vad som är IRL och second life och sociala medier. I mångt och mycket liknar det en oredigerad dagbok – en blogg, som man sa förr, 2006.

Det ska vara så, så mycket fattar till och med jag – och det ska också vara den här ursinniga rörelsen i dikten, det här jäktade rap-tempot som man antingen gillar eller inte gillar. Om det är tilltalande? Min inre 27-åring vill nog framhålla det som så, medan jag som sur kritiker saknar fotnoterna, och undrar vem fan Lil' Wayne är.

2 kommentarer:

  1. Kul när du recenserar ny dansk poesi! Jag skulle gärna vilja veta vad du tycker om Ninette Larsens "Hybrid".

    SvaraRadera
  2. Tack! Nä, har inte haft möjligheten att läsa den. Är den bra? (Dum fråga!)

    SvaraRadera