att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 aug. 2014

Min kamp 4, Karl Ove Knasugård


    ”– Fick du hennes adress?
    – Klart. Jag memorerade den. Hon bor i …
    Jag hade glömt det. Jag kunde för allt i världen inte komma på det.
    – Skrev du inte upp den? sa Bjørn.
    – Nej. Jag litade på minnet.
    – Idiot, sa han.”

Det är på en fotbollsresa i Italien. Sextonårige Karl Ove träffar en amerikansk tjej och när de skils åt litar han på att han ska kunna memorera hennes adress, men allt blåser bort under den korta promenaden från hennes kyss till den tomgångsstående bussen.

För det är så med minnet, att det bara fungerar ofrivilligt, lyder inga kommandon. Eller anländer i efterhand, och är då desto starkare, desto mer definitivt. Inget man kan förhandla med, argumentera mot. ”Så här var det”, säger det. ”Jaha”, svarar du, ”säger du det …”

Min kamp 4 av Karl Ove Knausgård innebär en svacka i serien, har jag läst. I så fall är det en svacka jag själv gärna hamnar i. Med nyligen avslutade gymnasiestudier sticker han till nordnorge för att vikariera som lärare i grundskolan. Efter att ha ägnat drygt hundra sidor till att etablera situationen pausar han och återvänder till sin gymnasieperiod, föräldrarnas skilsmässa och hur pappan får en dotter med sin nya hustru.

För tonårs-Karl Ove handlar livet bara om två saker: lyssna på musik och ligga med tjejer. Det går bättre med musiken, då han som skivrecensent i lokaltidningen får skriva om sina favoritband, medan han inte får ligga med tjejer, för dels är han för tillknäppt och blyg och dels kommer han alltid innan han får av sig byxorna. Samtidigt är han så snygg att han gång på gång hamnar i (misslyckade) sexuella omständigheter.

Fast han vill kompensera genom att bli författare, och börjar skriva noveller som han är helt förvissad om ska överträffa Hemingway. Det är mot företrädelsevis manliga genier han stångas – oroväckande många med någon koppling till beatrörelsen (han läser till och med Ulf Lundell ett tag). Läsningen formar honom förstås som författare, då han läser i första hand för att se om han själv kan skriva lika bra.

Musiken är också gubbig, med åtskilligt kring This Mortal Coil, Lloyd Cole, The The, Echo & the Bunnymen, säkra indiefavoriter från 80-talet (med en benägenhet att låta lite döda nu), följt av några förvånande försvar för mesiga Paul Young, artisten som skändade Joy Divisions domedagshit ”Love Will Tear Us Apart” genom att göra glättig pop av den. Inte skriver han så mycket om banden heller, utan det rör sig mest om att nämna viktiga namn, och när han inkluderar en av sina recensioner är det förstås inget märkvärdigt med den.

Det är i högre grad en bra och levande skildring av en försynt och tafatt tonåring. Trots att han gör allt för att inte bli som sin pappa går han i dennes fotspår. Han blir lärare. Han dricker för mycket. Mamman berättar rentav att pappan i sin ungdom skrivit dikter. Visserligen hatar Karl Ove dikter, för han förstår inte vad de handlar om, och han blir bara provocerad av morbrodern Kjartans poetiska ansträngningar. Det är också Kjartan som inviger honom i Heideggers filosofi – även om tonåringen tar avstånd här, förstår man att han har haft nytta av det senare.

Som lärare tillämpar Karl Ove en del metoder som senare Robin Williams skulle odödliggöra i filmen Döda poeters sällskap. Men han har också dåligt självförtroende i klassrummet. Man fattar att det är skrivandet som är målet, att det är där han ska förverkliga sitt frihetsideal, och han rör sig dithän med imponerande beslutsamhet. Att identifiera sig som en fri individ får honom att snatta och slänga lite skräp på gatan, men det är beskedliga förbrytelser det handlar om.

I scenerna från lärartillvaron får man en oväntad inblick i segregationen i Norge, med misstänksamheten mellan de olika regionerna. Men främst får man ju tillträde till tonårsspsyket, som lotsar sina tankar smidigt mellan musiken och sexet och läsandet, och det som blir kvar ägnas åt omgivningen, mest mamman och brodern Yngve, med en och annan lärarkollega som han har något utbyte av. Samt alla tjejer som faller för honom. I bakfylleskildringarna har Knausgård också lyckats gå rätt in i dagen efter-ångesten, där det onda samvetet har kapplöpning om herraväldet.

Komik uppstår när han några gånger avvärjer situationer där han kan uppfattas som bög, men ännu mer i den långa följetongen om han ska få ligga eller inte. Det ser gynnsamt ut för honom mer än en gång, Chris Isaak på skivtallriken, men så sker det nesliga i byxorna, och väck med Isaaks ”hypnotiska musik” och på med The Housemartins äppelkäcka pop, kanske så långt ifrån sexig musik man kan komma.

Svacka? Nä, skulle inte tro det. Det storartade med Knausgårds projekt är ju att det inte enbart handlar om Karl Ove, att det sätter sökarljuset in mot ditt egna liv, där du kan dra paralleller och jämföra, och kanske väcka dina egna minnen till liv. Dock inte för att inspireras till att utföra något liknande – låt oss hoppas att Min kamp utgör en återvändsgränd för autofiktionen, för jag har svårt att se någon kunna utveckla metoden och göra det ”bättre”.

4 kommentarer:

  1. Ja du får förlåta mig att jag klampar in i en högstämd intellektuell diskussion men grejen med killen som glömde bort tjejens adress påminner exakt om en novell jag läste i går ur samlingen "Carry on, Jeeves", nämligen "The rummy affair of old Biffy." Men där ordnade alltting upp sig till slut.

    Jag beundrar dig och alla andra som ger sig i kast med Knausgård efter att ha läst så mycket om hans bok. Men jag är övertygad om att jag får ut så mycket mer av Wodehouse.

    När jag samlat mig skall jag skriva ett blogginlägg om en milstolpe i genren "chicklit" nämligen "Pride and Prejudice" som jag -av en anledning som jag senare skall avslöja- just tvingats att läsa. Men då hoppas jag på en rejäl utskällning av dig och ett par andra respekterade bloggarkollegor. Romanen skulle passa utomordentligt väl i DN:s serie om böcker man inte behöver läsa.

    Så det så.

    SvaraRadera
  2. Haha, jo, det där är nog ett smått universellt skämt, så jag tyckte också jag kände igen det från en situation.

    Austen, ja. För några år sedan recenserade jag i JP en nyutgåva av Stolthet och fördom, men var inte så värst imponerad. http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2011/06/stolthet-och-fordom-jane-austen.html

    Sen har jag ju läst en del Austen, både när jag pluggade engelska & litteraturvetenskap på universitetet, & någon i något annat sammanhang. Gillade Emma mest.

    Inte vet jag om de är så dåliga att det ska ingå i DN:s serie. Malcolm Lowrys Under vulkanen vill jag i så fall varna för. Men sånt är känsligt, för alltid är det någon som blir förolämpad om man säger något ofördelaktigt om deras favoritbok.

    SvaraRadera
  3. Jag blir absolut inte förolämpad, tycker bara att det är intressant. "Under the Vulcano" är nämligen en favoritbok som jag läser om nu och då (med kommentarer).

    (Kanske banalt: att man kan ha vitt olika uppfattningar av ett konstnärligt verk är väl bara stimulerande och kanske ett kvalitetsmärke på verket i fråga?)

    SvaraRadera
  4. (Jo, jag tycker själv det, att det är ett sundhetstecken om man kan vara öppen och konstruktiv. Böcker som är bra måste tåla att ifrågasättas.)

    SvaraRadera