att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 aug. 2014

Vikbodagbok III, Ola Klippvik


Ola Klippvik avslutar sin trilogi med dagböcker med Vikbodagbok III (Natur & Kultur), en bok som företar stora likheter med sina föregångare (2009 och 2012). Det rör sig om iakttagelser från det som vi kallar för vardagen, familjelivet, samsat med reflektioner kring läsning och storpolitiska händelser. En bok där det yttre och inre avhandlas hela tiden, ofta i samma stycke i det kronologiskt nedtecknade året.

Klippvik lever med hustrun G och barnen M och B, som föga förvånande blivit något äldre än i de förra böckerna – nu vill de till faderns förtret höra Kent-låtar i bilen. Jag tycker om de här böckerna: man kommer riktigt nära en person på det här sättet, att få en existens filtrerad genom en personlighet, ett temperament. Samtidigt blir det sällan ett lyft: kanske för att den lunkande tillvaron inte bjuder på större dramatik än småbittra utfall mot kulturvärlden i Stockholm och dagstidningarnas likriktning på kultursidorna.

Det är en lite missklädsam bitterhet, när Klippvik klagar på omvärldens bristande intresse. Varför söker han sig ens ditåt? För det här är ju böcker med ett helt annat ärende: böcker som vänder sökarljuset inåt, mot den egna personligheten, och att tigga kulturetablissemangets bifall blir en aning påfrestande, i synnerhet när han har ekelundska ideal.

Nåväl, jag gillar det här ändå, inte minst därför att Klippvik skriver så klipskt. Han nosar rätt på existentiella tankar, tassar kring Søren Kierkegaard, Seneca, Montaigne, Clarice Lispector – givetvis kan man tycka att det är ett lite väl tillrättalagt Pantheon han inrättar, med lite väl givna referenser. Men det är ändå skrivet med engagemang, ett ärligt uppsåt, och då och då trillar ett mindre väntat namn fram, som Louise Labé.

Liksom tidigare är det vardagsbestyr som dominerar – vedhuggning, föräldramöten, inköp av fleecejackor och -vantar. Det blir skogspromenader. Han tar sin jägarexamen, köper svindyra gevär för bröllopspengarna. Så är det världshändelserna, som nämns, i korta nedslag. Då blir boken också ett allmänt tidsdokument lika mycket som en personlig uppgörelse. Han fångar in hur kluven man känner sig inför Knausgård med exakthetens vokabulär. Några smågräl med G noteras, svartsjuka. Men bråken är belevade, även om det hettar till ibland.

En del är roligt, en del bara gnälligt. Men gnällighet kan bli roligt, och det är ju en enkelriktad väg mot det reaktionära han beträder under skrivandets gång. Det är visserligen allas vårt öde – att bli reaktionära. Det är åldern, kan man tro. Klippvik närmar sig de fyrtio under årets gång. Han ställer sig vid sidan av, som en konsekvens både av den egna personligheten och av tidsandan, förmodar man. Han poängterar sin vantrivsel i samtiden, samtidigt som han skriver samtida litteratur mer än flertalet andra svenska författare, bland annat genom att plocka in nymodigheter som instagram (ser du sådant i annan ny svensk fiktionslitteratur?).

Så undrar jag, om vad det är som jag både gillar och stör mig lite på, om det är så att jag känner igen mig lite för mycket. Klippvik uppehåller sig vid i stort sett samma saker som jag själv gör eller har gjort. Han läser och reagerar, och skriver lite om det. I en mening: fotbollsresultat. I nästa: någon som har dött. Han säger att han aldrig velat bli författare: är det ärlighet att säga så? Då undrar jag vad det är som är så farligt med att erkänna sådana drömmar.

Inte spelar det någon roll heller, då dessa (dag)böcker visar att han har blivit författare, att det är böcker som kommer att fortsätta vara intressanta, och det är viktigare än att de blir föremål för diskussioner i tv-program som babel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar