att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 aug. 2014

1914. Stridens skönhet och sorg, Peter Englund


Det var 2008 som Peter Englund gav ut sin bok om första världskriget, Stridens skönhet och sorg, där han valde det ovanliga greppet att skildra förloppet utifrån olika individers berättelser, och därmed skapa ett nytt sorts mönster. Det var en på många sätt enastående bok, där fokus låg mindre på det större världsavgörande skeendet och mer på de enskilda människoödena och hur de drabbades av kriget.

Nu utges en lyxutgåva av denna bok på Natur & Kultur, där avsikten är att varje krigsår ska generera en volym som utkommer hundra år efteråt. Alltså är det nu dags för första året, 1914. Stridens skönhet och sorg. Första världskrigets inledande år i 68 korta kapitel. Där den äldre bokens första år stannade på sidan 74 har året nu svällt ut till strax under 300 sidor. Anledningen är att boken har getts ut i drygt 20 länder, och för varje ny utgåva har Englund lagt till ett människoöde, så att de ursprungliga nitton ödena nu har blivit fyrtio (däribland konstnären Kokoschka och författarna Musil och Kafka, där de förstnämnda skyndade sig att tjänstgöra, den sistnämnde som bekant inte). Dessutom finns kartor och ett annat fotomaterial här. Vidrigheterna förstärks av bilderna – det räcker med en av dem för att man ska bli pacifist.

Det är alltså vardagen som skildras, filtrerad genom de olika personerna. Ett annat nytillskott är en svensk tonårig legosoldat som tar värvning i franska främlingslegionen. Det är nu nästan på dagen hundra år sedan detta krig utbröt, och Englund visar hur naiva många var i inledningsskedet, att det fanns hopp om snabb lösning och att det inte skulle få så fatala konsekvenser. Föga anade de hur skändligheterna skulle ta sig in i vardagslivet, hur idyllen skulle våldtas både bildligt och bokstavligt. Väderiakttagelser och tidningsrubriker ger också en påtaglig närvarokänsla, där man liksom läser tidningen över axeln på de medverkande.

Här får vi veta att många judar tog värvning frivilligt i tyska armén. Vi får också några insikter i kolonialismens roll, att rivaliteten och avunden mellan Tyskland och Storbritannien var något som tog sig in i kriget, samtidigt som bilden fördjupas för unge Fritz Nagel som kämpar för tyskarna samtidigt som han är förlovad med en engelsk kvinna. Englund pusslar med sina källor, och skriver med ett slags beskedligt tonfall, som bara förstärker det otäcka innehållet. Som när vi redan 22 augusti tar farväl av en av bidragsgivarna, överårig tyske soldaten Udo Kraft som pardonlöst skjuts ihjäl. Han bara försvinner ur sammanhanget, men inte utan att ha gjort sitt avtryck.

Englund skriver telegramartat, korthugget, något som oftast är en tillgång, då det skapar en närvaro i händelserna, att det också talspråkliga tilltalet kan likna dokumentärens berättaröst. Den typ av tautologi som illustreras av formuleringar som ”orsaken till varför” förekom inte i den förra boken, så möjligen har Englund slarvat lite med de nyskrivna texterna. I gengäld har han i något enstaka fall gjort tillägg till de gamla bekanta: åtminstone minns jag inte från förra boken juldagens rapport från Alfred Pollard, där Englund citerar: ”Krig sägs ta fram de värsta sidorna hos människan. Det tar också fram de noblaste.” (I min text om boken parafraserade jag denna sentens, men hänvisade till filmregissören Nicholas Ray, som förmodligen läst Pollards memoarer.) Som bekant firades ett inofficiellt vapenstillestånd denna första jul, där engelsmän och tyskar sjöng julsånger för varandra från varsina skyttegravar.

Det slår mig också att i den mån boken uppfattas som ovanlig beror det måhända på ens bakgrund. En historiker ser det nog som nydanande, medan en van romanläsare känner igen stilgrepp och berättarteknik, och kanske är det så boken ska läsas – som skönlitteratur. Vilket inte innebär att man behöver gå miste om sanningsbegreppet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar