att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 aug. 2014

I begränsningen visar sig mästaren


Under sommarens fotbolls-VM i Brasilien var jag flera gånger imponerad av den uthållighet som visades från flera håll, speciellt när matcherna togs till förlängning och straffavgörande. Skulle de orka?

Nu är det inte spelarna i första hand jag tänker på, utan på de expertkommentarer som före matcher, i halvlek och efter matcher gav prov på en outtröttlig svada. I en dryg månads tid, utan att någonsin visa tecken på utmattning eller att entusiasmen sinade.

Att de orkade är en sak, men frågan är om tittarna orkar så många mästerskap till med denna omfattande pratkultur runt omkring matcherna, som ibland nästan uppfattades som ett störande inslag, ungefär som ett ”vad nu? ska det spelas en fotbollsmatch här när vi har så trevligt och pratar om spelarnas frisyrer, olika taktiska uppställningar från 70-talet eller vad det är för konsistens i domarens frisparkslödder?”

Man måste dra en gräns någon gång!

Det är troligen tittarna som tröttnar först. För vi varken vill eller orkar fortsätta lyssna på evighetslånga samtal där alla tillåts tala till punkt. Fast tala till punkt är att säga för mycket, för inget är för obetydligt för att man inte ska kunna följa upp det i nästa avsnitt.

Det var 2010 som första delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp utkom på svenska. En bok som skulle följas av ytterligare fem, som minutiöst över sammanlagt nästan 4 000 sidor återger barndomen och uppväxten men inte minst vardagens tristess, cigaretten på balkongen, promenaden med barnvagnen till glasskiosken. Alla minnen utsätts för en mikroskopisk granskning, från färgen på barndomskompisens jacka till hur bubblorna ser ut i glaset med brustabletten. Att läsa Min kamp kan verkligen påminna om hur det är att lyssna på någon som tar sig friheter med ditt odelade intresse.

Samma år sändes det första avsnittet i den mest framgångsrika svenska poddradion, Filip och Fredriks podcast, som banade vägen för otalet efterföljare. Själva poängen är även här att tala till punkt, att samtalen får röra sig oredigerade med plats för nya infall och avvikelser och sidospår.

Alla som har ägnat sig åt att skriva vet att det tar dubbelt så lång tid att skriva en text om den förväntas vara hälften så lång som det förväntade. Det är där redigeringsarbetet kommer in, urvalsprocessen som förhindrar babblet. En gammal sanning lyder att vem som helst kan prata i fyrtiofem minuter, men bara en skicklig talare kan tala i fem minuter.   

På samma sätt som de tjocka böckerna om kulturmän som öppnar sitt hjärta – Knausgårds Min kamp 6 (1126 sidor), Lars Noréns En dramatikers dagbok (1680 sidor), Jörn Donners Mammuten (1078 sidor) – var en reaktion på tidigare snuttifiering och prat om generation zapp, kan vi förvänta oss en reaktion på vår nuvarande fixering vid att prata till punkt. Lika populär som poddradion är nu, lika trötta kommer vi att vara på den om något eller några år.

Det kommer en tid när vi inte längre pratar entusiastiskt om säsong 8 av en viss tv-serie. När Hollywood-filmer inte längre behöver ha två och en halv timme som minimumlängd. När konstnärers självbiografier är kortare än tusen och en sida. Då har vi tröttnat på att lyssna på kändisar som tillåts prata till punkt i hur många media som helst, hur många gånger som helst.

Reaktionen kan vara en återkomst till det redigerade samtalet, med intervjuer som i stället för att tömma hela citatburken sorterar ut godbitarna: kort sagt en återkomst för det journalistiska hantverket. Då vi hellre uppskattar koncis skärpa och stringens.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/8 2014)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar