att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 apr. 2014

Blodapelsin, Anna Vogel, Aglaktuq


När jag var ung var mitt största hatobjekt den äldre generationens nostalgi kring 60-talet, då allt var bättre: människan var mer engagerad, hade bättre musiksmak, och roade sig mer. Att vara ung på 80-talet var ingen lek: det var kalla kriget, synthtrummor och axelvaddar. Samt de äldres prat om ”68” och Bob Dylan och fri sex. Vad hade vi? AIDS och celibat.

Nu får jag tillfälle att i minnet återbesöka den tidsepok som jag hatar mest och älskar minst. Jag gör det tillsammans med Anna Vogel, vars roman Blodapelsin utspelar sig i mitten och slutet av 80-talet. Men hatet är nära släkting till kärleken.

Så redan i prologen gnisslar nostalgimaskineriet igång inom mig, när en ”nyköpt LP-skiva” nämns. Det kunde vara vilken dag som helst i mitt liv 1985. Och så fortsätter det, att jag känner att det här verkligen är min epok, att jag inte bara kunde ha varit där: jag var där, var en av de människor som existerar i den här romanen.

Samtidigt som jag får en inblick i främst tjejvärlden. Det handlar om Emma, som känner sig missanpassad. Är hon tillräckligt snygg? Tillräckligt intressant? Saker som nog är universella, att det är samma saker som rör sig i huvudet på dagens sextonåringar.

Emma dras till den spännande Nina, och de inleder ett samarbete där Nina ritar kläder som Emma syr. De spelar tillsammans i skolorkestern, där Emma sneglar med trånande blick mot Nina. Den nya kompisen gillar killar, medan Emma funderar på om hon håller på att bli förälskad i Nina.

Vogel har fått till ett språk som helt täcker in Emmas personlighet, som dels helt kategorisk och rakt på sak – inte minst i närgångna scener när hon onanerar eller hanterar sin mens – och dels är på gränsen till det intetsägande. Det är ett vågspel: går det att intressera sig för en så färglös och alldaglig huvudperson?

På det svarar jag obetingat ”ja”. För ”Blodapelsin” är en ovanligt djärv roman, som lever tack vare Vogels stilkänsla, som skriver fram miljön utan att förlita sig på stora åthävor. Hon får ändå fram skolkorridorernas tristess, matbespisningarnas monotoni, och den renodlade ångest som verkar vara ungdomens konstanta följeslagare. Det kräver onekligen mod att skildra tonårstiden på ett så här odramatiskt sätt. Emma är ju nästan provocerande tråkig – men jag läser romanen om henne med stor fascination ändå, tack vare språkkänslan.

Det här sker också med hjälp av en god förståelse för hur man sätter punkt – alltså att Vogel inser när ett resonemang nått tillräckligt långt och kan avbrytas. Därför liknar hennes berättelse bleknade polaroidbilder (googla om du inte vet vad det är), fragmentariska och suggestiva ögonblick som är spännande att fundera kring.

Den som är ung nu och inte tröttats ut av sina föräldrars generations tjat om hur fantastiskt det var på 80-talet kan här ta del av den autentiska versionen. För så här torftigt var det att leva utan smarta telefoner och internet och ständigt impulsflöde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar