att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 apr. 2014

Tunnlar, Camilla Hammarström


På omslaget till Camilla Hammarströms nya diktbok Tunnlar är skriften i orange relief mot en inzoomad trädyta, typ bark, eller åldrad hud. Det är snyggt, och kanske en markering mot läsaren att pröva på en taktil läsning.

Hammarström debuterade som poet 1990, har givit ut en handfull diktböcker, men också en riktigt fin bok om Karin Boye. Det här är en efterlängtad bok, som jag tar mig an med lika mycket nyfikenhet som högt ställda förväntningar. Som infrias? Ja, men inte genast.

Det är skrivet i tre olika delar, i tre olika stilar. Första delens prosadiktliknande textsjok följs av mittenpartiets mer traditionellt diktliknande långdikt och så vidtar avslutningens helt aparta fragmentariska bitar, dessutom skrivna i två olika färger. Hammarström behärskar alla tre stilarna. Hon behärskar också språket, något som kan te sig vara en självklarhet – men det handlar om att vara dess domptör, att vara den som lyckas rida på dess vågors rytm, något som sannerligen inte varje svensk poet förmår.

I dikterna finns ett tydligt tilltal mot ett ”du”: som läsare blir jag givetvis involverad, uppfattar det som en invit. Med vaga metaforer tar Hammarström till orda, och berättar en historia, en annorlunda historia som verkar värja sig mot det distinkta. Första delens ”Tunnlar” skildrar en färd in mot det skogslika. Det är ett djärvt anspråk, med en natur som jäser, kokar, lever, medan människan passivt åser, och kanske rentav övergår i natur av ren och skär avund. Att hantera naturen, vara antingen i eller utanpå den. Naturen som fast materia, medan människan är ett begrepp av flyktigare slag – som i avslutningsdelens ”Atomer”, med ord som svävar luftigt över boksidan, som om det spatiösa avlöser det kompakta.

Man skulle kunna säga att Hammarström saknar stil, om det inte vore för att det låter förklenande. Hon skriver ut konstateranden som liknar vaga utsagor, som vägrar inordna sig och erbjuda en sammanhängande helhet. Hos de flesta svenska poeter som blivit ett namn finns en benägenhet att låta läsaren andas ut: det ordnar sig, i prydligt fyrkantiga enhetliga slutsatser. Generellt är svensk poesi besatt av syntesen.

Men inte Hammarström, som skriver elliptiskt, på ett språk som inte riktigt fäster eller lägger sig till rätta. Ett repellerande språk. Gud må hjälpa mig, men jag kan inte låta bli att gilla den inställningen, i synnerhet i bokens andra del, långdikten ”Dagarna”. Där följer vi ett du som rör sig i bekanta miljöer som invaderas av ovana saker, det som inte hör dit. Det som åstadkoms är en svindel av en art som måste betecknas som pur poesi: ”När det dånar, det som rör sig fritt och avger / sina ljud där inne. Ett förebud. Svindeln som omger oss / när vi blickar neråt, mot det blå och kanske omöjliga. / Yrseln när man blir varse.”

Då skriver Hammarström fritt och ledigt om det sublima ögonblicket då ”det ohyggliga log” (att hon lånar Rilkes röst känns helt logiskt, då hon för ett par år sedan gjorde en rätt suverän översättning av hans Duinoelegier). Även här företas en vandring nära skogen, där det viktiga blir att befinna sig med fullständig närvaro i nuet, i ögonblicket, även om det rör sig om flera tidsplan: nuvarande och förfluten tid som kan närvara även i framtida tid, vars tid omsluts av förfluten tid, med Eliots ord från ”Burnt Norton”. Det är ett du som går, som simmar. I rörelse, kunde man säga.

Djärva anspråk, som jag sa, och Hammarström är utpräglat modernistisk, på ett mer genomtänkt avancerat sätt än vad vi annars förknippar med denna idétradition. Hon vågar ta risker, och det är inte heller något som är allt för vanligt hos svenska poeter. Inte riktigt så att hon alienerar läsaren, men här saknas ändå det där summerande som kan bli ett maner hos hennes kolleger. Du blir inte riktigt klok på avsikten, kan bara följa rundgångsorden som cirklar fram och tillbaka, med ljumskarnas olust, ljusets härjande strålningar, kroppens drift mot något som inte kan sluta bra.

Om första delen delvis skildrar vetenskapens begär att mäta och kontrollera världen – rentav en censor hittar dit, kanske förlupen från romanen Kallocain, medan mittpartiet har passaren som symbol för det mätbara – är avslutningen mer uppsluppen, med de eteriska atom-dikterna, där den svarta skriften bryts mot utspädd grå skrift. Det är en skönhet som gör våld på dina invanda föreställningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar