att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 apr. 2014

Apokalyps snart!


Kan litteraturen förändra världen? Det är inte jag som ställer frågan, utan den norska tidskriften Bokvennen i sitt senaste temanummer ”Apokalypse snart?” (1.2014). Förra sommaren hade svenska tidskriften 10-tal i ett nummer om klimatsorg, och även här presenteras ekokritiska texter.

Igen, alltså. Nog för att vi har hört allt det här förut. Men det finns en uppfriskande poäng i hur några norska forskare och naturvetare visar att litteraturen tjänar på att använda en mindre dramatisk retorik än den gängse i katastroffilmerna. Som Kristian Bjørkdahl visar blir vi avtrubbade av att ständigt mötas av hot om att undergången är nära.

Det kännetecknande för de norska bidragsgivarna är att de verkar ha tröttnat på både passiva politiker och slentrianmässiga skämt av typen ”ett varmare klimat skulle vara gynnsamt för Norge, för då slipper vi kylan”. Skrattar bäst som skrattar sist – inte lär det bli människan som får sista skrattet.

Allra mest allvarlig är lärarutbildaren Trond Arnesen i sin polemiska essä med flertalet exempel på hur poesi kan ge alternativa ingångar i hur vi ska förhålla oss till klimatförändringarna. Ett av hans exempel är dikten ”Ozymandias” av Shelley, där en staty av den egyptiske faraon Ramses II har inskriptionen ”My name is Ozymandias, king of kings: /Look on my works, ye Mighty, and despair!”. Men statyn är skövlad, och eftermälet är torftigt: ”Round the decay […] The lone and level sands stretch far away.”

Att Shelleys dikt har förblivit aktuell visas av att den citeras i tv-serierna ”Mad Men” och ”Breaking Bad”, liksom att en karaktär i Alan Moores grafiska roman ”Watchmen” hette Ozymandias (även där citerades dikten). Arnesen vill se orden som en profetisk varning till framtida politiker, att de bör ta sig i akt när högmodet sätter in: ”Det här är en dikt som bör läsas högt varje gång en politiker eller näringslivsrepresentant slutar ha fötterna på jorden och vill besegra hela världen med ny teknologi och evig tillväxt. Jag är rädd för att det kan bli ofta.”

Det är inte illa av poeten Shelley, av sin samtid uppfattad som världsfrånvänd och alltför insyltad i eteriska abstraktioner. En annan starkt politisk dikt är hans ”The Mask of Anarchy”, om Peterloo-massakern i Manchster i augusti 1819, där kavalleriet mördade och sårade hundratals demonstranter. Diktens slutord kan tillämpas inte minst i det Jönköping som på 1 maj tillåter Svenskarnas parti att marschera: ”Shake your chains to earth like dew / Which in sleep had fallen on you – / Ye are many - they are few.”

Norge erkände 1992 en miljöparagraf i sin grundlag, § 110 b. Den föreskriver att naturens resurser ska disponeras utifrån långsiktiga mål, med tanke på kommande släkter. Eftersom politikerna antagit lagen är det deras ansvar att ge medborgarna en natur att förhålla sig till, inte bara i dag utan också i morgon. Då blir det lättare att förstå den ilska som ligger bakom det norska initiativet ”Författarnas klimataktion”, som avser att bevaka hur politikerna lever upp till miljöparagrafen.

Vi kan inte säga att varningsklockorna har saknats, även om det nämns i tidskriftsnumret att inhemska politiker gärna menar att initiativet måste komma från ledare i större nationer som USA och Kina. Det är ju uppenbart att skrämselpropagandan har spelat ut sin roll.

Kan litteratur förändra världen? Ja, men det förutsätter ju att världen läser litteraturen, och inte minst att makthavarna slutar fly sitt ansvar. Inte att läsa som förströelse, utan för att det är en nödvändighet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/4 2014)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar