att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 apr. 2014

Island, Peter Højrup


Ett av problemen med de manifest som lanserades i DN för drygt fyra år sedan av bland andra Jerker Virdborg var att de traditionellt berättade romaner som de efterlyste nästan helt tagit över bokutgivningen. Den typ av experimenterande roman som de ondgjorde sig över finns bara i enstaka exemplar, lite här och där, medan det varje vecka ges ut mängder av romaner som ser ut som romaner sett ut sedan flera hundra år. Om man på 1800-talet talade om prerafaelitisk konst kunde man nu tala om prejoycesk prosa, med svenska romanförfattare som skriver som om modernismen bara var en otäck parentes i litteraturhistorien.

Jag inbillar mig att det såg lite annorlunda ut på 80-talet. Åtminstone minns jag hur befriande det var att läsa exempelvis Mare Kandres formmässigt utmanande prosa, där rader kunde sluta lite där de ville. Ungefär som i Peter Højrups roman Island (utgiven på Basilisk). Här är det i första hand repliker och tankar som ges den här framskjutna radbrytningen – en särskild emfas blir följden när tomrummet påminner om att vi inte behöver låta vanetänkandet styra.

För det här är en roman som handlar om tänkandet, och det må låta trist, men låt mig då försöka förklara något om varför jag tycker det här är nödvändigt. Det handlar om en man som tar avsked av sin hustru, för att åka flygplan till Island. Med sig har han parets tre barn. Romanen skildrar hans flygresa.

Men det är inte ens halva sanningen. För egentligen går han tillbaka i tiden. Han är författare, en av tre nominerade till Danske Nanks litteraturpris, för sin bok De gyldne æbler. Oförtjänt, givetvis. Tycker han själv. För hela tiden brottas han med sitt dåliga självförtroende. Han är en idiot. Han är svartsjuk på en Hans Jørgen.

Omedelbart blir vi varse att det här inte ska bli någon gängse resa. Højrup skriver en prosa som bränner till, rör sig mot kontroversiella ämnen, där den nosar rätt på obehagliga stycken. Och Højrup skriver med stark självinsikt: ”Er man forfatter, lader man sig ikke rive med af andre forfatteres historier, man kigger dem over skulderen, man holder øje med tandhjulene, der arbejder inde i teksten og driver historien frem. Man ser ståltråden, der stritter ud af de dårligt fabrikerede figurer, og man undrer sig over, at nogen føler med deres kalkurede hjertesorger.” Det är cyniskt, men nog känns det igen: att läsa över axeln på någon är alltid en destruktiv läsning.

Det är en dyster utblick. Författaren är en sur människa, som i stället för sin bok hade önskat sig skriva en långdikt med titeln Ø, som skulle slå de danska läsarna med häpnad. (Att han har blivit nominerad beror främst på att hans kollega och väninna har tackat nej till utnämningen, med motiveringen att konst inte ska mätas och värderas. En sund inställning, tänker läsaren, tillsammans med huvudpersonen, som ändå inte kan låta bli att tacka ja.)

I stället för långdikten, den här romanen, där Højrup med viss finess ändå använder den titel som den imaginära boken skulle ha fått i sin engelska översättning. I stället alltså resan till landet Island, i stället för ordet ”Ö” (bokstaven är snyggare på danska).

Det är en monoman text, en roman som övergår i essän, och kanske Højrup ändå lyckas skriva den där långdikten, för jag kan inte för mitt liv eller med gott samvete kalla det här för roman. Åtminstone inte den traditionella romanen, utan det kan lika gärna läsas så som du läser poesi.Då fungerar boken som ett trojanskt flygplan, där prosan gömmer poesin.

I flygkabinen sitter det klaustrofobiska jaget – en släkting till irrationella protagonister hos både Hamsun och Kafka. Han är den lilla människan med de stora tankarna – eller är det tvärtom?
”Om jeg er et stort eller et lille menneske, ved jeg ikke,
                            tænkte jeg, men mine tanker er ikke små, de er abnorme.”
Sannerligen abnorma, och det är det som gör den här romanen så speciell, hur tankarna tillåts svälla över sina brädder.

Att resan då går till Island är förstås ingen tillfällighet: ön med sina vulkaner genererar Højrups eruptiva prosa. Samtidigt är den sammanhållen och tät, med återkommande ältande kring en despotisk pappa, hur dödstankarna låter livet passera revy, och hur fort tiden rör sig.

Romanen stannar upp, erbjuder omtagningar och olika återkomster till framför allt prisceremonin, där författaren raljerar över hur det går till. Det är ingen behaglig text som flödar fram, men den besegrar mig så småningom. Inte tack vare sina experiment och påhitt, eller sin lösryckta struktur. Den bryter mot överenskommelser.

Vad är en författare? En clown som dansar på läsarens kommando och sträcker ut sin tacksamma hand för att motta priser? Det här är sannerligen inte den första romanen som har en författare som huvudperson, men det är ovanligt med en roman som lyckas vara så undanglidande och ändå hitta fram till en egen sorts stringens. Den säger också nya saker om vad det är som sker då gnistan tänds, då fantasin väcks till liv och litteratur skapas.

Man kan också fråga: vad är en bok? Det är svårt att återge vad som händer i vissa böcker, och det råkar ofta bli just dessa böcker som du värderar högre, för att du på något sätt tycker att de lever utanför tävlan. Det är ironiskt att just den här boken handlar om något så förbjudet som prisutnämningar. Island är en satir över något som låter så högstämt som litteraturens villkor i samhället: den blir ett underförstått försvarstal för vad man ska ha böcker till. Højrup beskriver indirekt sin egen bok när han låter författaren reflektera över sin nominerade bok: ”den er et ruinlandskab, som min længsel og min skam blæser igennem.”

Højrup har tidigare skrivit en avhandling om Niels Frank och översatt Anne Carson. Han har gett ut prosa och poesi, men det här är hans första reguljära roman. Om det nu ska kallas roman: det är en essä som ibland övergår i fiktion, men där tänkandet är i fokus. Och minnet – att han inleder med ett citat från Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad ger en ledtråd: ”Den dag man börjar minnas börjar man dö”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar