Johanssons webbhistorik, Henrik Johansson, Verbal

 

Internet, kommer ni ihåg vad kul vi skulle ha, och hur mycket vi skulle lära oss? Det här innebär ett paradigmskifte. Den totala friheten! Hurra! Så lät det ofta i dess spädbarnsår och kanske barndom, men nu när internet har växt till sig och befinner sig i mellanåren mellan ungdom och vuxenhet har vi väl lite till mans fattat att det inte riktigt blev som vi hade önskat. Eller så blev det exakt det: ett hjärndött fenomen som förslavar oss. Hörde jag någon säga ”reels”?

 

Henrik Johansson har de senaste tio åren alltmer framstått som en av arbetarlitteraturens starkaste röster. En gång skrev jag att han balanserar det egensinniga med det ursinniga (ärligt: finns det ett rimligare förhållningssätt till omvärlden?). Det här fortsätter han med sin nya bok, den sjätte i ordningen och den andra regelrätta diktsamlingen. Johanssons webbhistorik är en bok om internet.

 

Spännande! Ja, men faktiskt. Johansson leker med olika former och parafraserar gärna kända örhängen från historien. Inte enbart i ännu en snygg parafras på Göran Palms ”Havet”, i dikten ”AI-konst”:

 

Jag sitter framför datorn.

Där är den.

Där är AI-konsten.

Jag tittar på skärmen.

AI-konst. Jaha.

Det är som på Louvren.

 

Samlingens 49 dikter rör sig obehärskat och yvigt mellan trams och allvar. Det är en bra grogrund för en dynamisk samling med vissa anspråk på att utgöra en encyklopedi över internets alla sidor eller närapå alla. Johansson skriver om mer eller mindre bekanta inslag (lite väl mycket om dataspel, kanske, men det är en lucka i min egen allmänbildning). Det som fungerar allra bäst är de dikter som frammanar förgängelsen,

 

Vi påminns om Ladislaus Horatius, han som på 90-talet drog i nödbromsen på X200 och blev otillbörligt chikanerad. Nu önskar jag att vi hade varit bättre på att lyssna på honom (han utläste förkortningen IT som ”informationstyranni”, till exempel). För vem hejdar oss nu när vi blint rusar fram mot allt som andas teknik, modernitet och framsteg. Johansson antar ibland rollen av varnare, som när han skildrar övervakningen: ”jag ser på datorn / som ett uppstoppat djur ser på / en konservator som lugnt / monterar djurets ögon”.

 

Här finns förutom parafraser och pastischer på kända dikter också låtar som Leonard Cohens ”Hallelujah” och Imperiets ”Jag är en idiot”. Det är snyggt gjort. Eller vad sägs om denna upptakt:

 

Jag kom hit ner till Jorden en kall natt i mars

Jag kommer från ett land där du också vart

Jag ställde mig i ledet och dom sa så här

– Hädanefter måste du skicka e-fakturor

 

På tal om musik finns ett mycket uppsluppet och karnevaliskt släktträd i ramsans form om Pernilla Wahlgren och hennes infama påhopp på Freddie Wadling. Det finns all anledning att aldrig glömma hur okänsligt hon skrev om honom 2011: ”Ingen kan ju påstå att han ser ut som hälsan själv i alla fall. Så man kan ju alltid sätta upp den här affischen i skolorna, som ett varnande exempel för att ungdomar inte ska börja röka […] Har aldrig sett hans ’storhet’, utan jag blir mest rädd när jag ser och hör honom […] Ja, vad ska jag säga. Jag skulle inte vilja möta den här mannen i en mörk gränd i alla fall …”

 

Nog slår Johansson snett uppåt i sina attacker, som sig bör. Branog ofta ger han uttryck åt en helt egen röst, med tankeväckande och ibland provokativa (på ett bra sätt!) dikter. Algoritmerna blir en ersättning för Gud åt influencerserna (fult ord). Han skriver om en alltmer utarmad värld och de skrämmande utsikter vi har framför oss. Må Gud Algoritmerna hjälpe oss!