Pythian pratar, Liv Strömquist, Norstedts

 

Med sina tidigare serieböcker har Liv Strömquist betat av feminismen, kärleken, narcissismen och astrologin. Hon har blivit allt populärare på marknaden med sin seriekonst, som befinner sig i skärningspunkten mellan det tillgängliga och det kryptiska. Nu, med sin tionde bok, nya Pythian pratar, ritar och skriver hon om självhjälpstrenden.

 Som vanligt är det ibland fyndigt, ibland lärorikt, ibland roligt, ibland upprörande. Men allt som oftast är det observationer som är på pricken. En mindre välvillig tolkning kunde lyda: ”Nu har Liv Strömquist läst lite fackböcker igen …” För som brukligt ingår en lång lista källhänvisningar, och hon förlitar sig på konkreta exempel – som Ronald Reagans astrolog – och auktoriteter som Max Weber, Eva Illouz, Hartmut Rosa, Slavoj Zizek och Jacques Lacan.

Som motvikt till dagens opåkallade livscoacher – vem har bett dem, liksom? – ställer Strömquist upp Pythia som ideal. Pythia var oraklet i Delfi, en prästinna – oftast var de flera stycken – som nöjde sig med att avge råd en gång i månaden. Och dessa råd smekte ingens ego. Ett av dem löd: ”Lyd inga råd”. Strömquist vill se förändring på både det personliga och det kollektiva planet.

 Den här boken innehåller sju kapitel mer om än med livsråd. Det är ju en hopplös genre, självhjälpsböckerna, och det finns mycket att misströsta kring dem. Främst deras torftighet, där alla råd kan kokas ned till spottfloskeln ”tänk på dig själv”. Ett anspråkslöst tips till den villrådige kunde vara: skit i de här böckerna och leta hellre upp Gunnar Ekelöfs dikter, där du aldrig får nog av hans många handfasta tips som räcker en hel livstid: ”Mörk, mörknad är all färg / utom den svarta / som aldrig mer kan mörkna / I den ser du mig”. Eller:

 

Att se sig själv i andra

sina villkor

sin brist

sina svagheter

sitt mänskliga

Att vara social i hjärtat

ni andra som är sociala i huvudet!

­– Och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket

men det som varar

Hjärtat är inte en konjunktur

 Strömquist kan vara raljant när situationen så kräver. Att hon populariserar teorier kan ses på två sätt. Antingen som något positivt, att hon gynnar återväxten för svårtydda tankegångar genom att göra dem lättare att förstå för en större läsekrets. Eller så bidrar det till vulgariseringen av filosofin och sociologin, och skapar ännu större avstånd till akademin. Vem vet vad som har mest täckning: förmodligen har båda lägren rätt i något avseende.

 Kanske har jag också överskattat Strömquists läsekrets, sett dem som större än den egentligen är (mina elever vet sällan ens vem hon är); kanske det mest är de som går på Dramaten eller lyssnar på poddar som känner till henne. Fast jag vill helst tro att hon kan få förslagsvis yngre läsare att botanisera vidare, genom att introducera dem för sådant de annars inte så lätt ges tillträde till. En kan hoppas att de får upp ögonen för Lacan, eftersom han kan visa dem att dina begär ligger utanför oss, hos ”den Andre”, och att det är först när du uppfattar detta som du kan leva ditt liv.

 Carroll Righters råd – ”var snygg” och ”ha kul” – kan man förstås skratta rått åt. Och det är väl den här bokens USP, att den ska vara rolig att läsa. Men allt har en allvarlig botten, och Strömquist visar att redan på 50-talet opponerade sig Martha Wolfenstein mot det ”ha kul”-tyranni som amerikanska arbetsplatser underförstått hade infört, och som vi i Sverige på senare år har anammat med oändliga inspirationsföreläsningar, kick-offs och gruppaktiviteter med det krystade budskapet ”vad kul vi har! och nåde den som inte har kul!!” Righters råd har surrat fast sig vid kapitalismen, det som är Strömquists egentliga ärende.

 Alltså, att företag tjänar pengar på att vi är missnöjda med både vårt utseende och vår personlighet. I denna kapitalistiska hegemoni ska vi förstås eliminera det som är negativt och dåligt, men det är ett farligt optimeringsideal som svär mot vår mottaglighet av tillvaron i alla dess nyanser. Ekelöf skulle ha åtskilligt att säga i ärendet. Vad är vitsen med att söka lycka och glädje och frigörande från allt dåligt? Är det ens skadligt med det som skadar oss, eller behöver vi inte snarare utrusta oss med en beredskap för de otrevligheter livet har på lur. (För vem, ärligt talat, kan undkomma olyckan?)

 Det här är kanske Strömquists mest mångordiga bok. Jag fortsätter vara tacksam över att hon fortsätter engagera sig, fortsätter ställa jobbiga frågor och låta dem klinga i läsaren, på ett sätt som i viss mån åberopar Hartmut Rosas teori om ”resonans”. Om hon därmed kan få någon yngling att söka upp Rosas böcker så är det förstås en välgärning som bara kan uppmuntras.