Genom varpen, Anna Ström, Trombone

 

I dag fyller min mamma 80 år. Av utrymmesskäl kan jag bara dela ett enda minne från de gånger hon under min uppväxt blev arg på mig (det finns i och för sig inte så många sådana tillfällen – jag var ett snällt om än olyckligt barn). Jag hade pangat en ruta i skolan och efter några dagar kom det ett fönsterkuvert från glasmästaren. ”Vad nu”, sa jag lättsamt, ”jag vill inte ha glasögon!” Den blick jag fick då lärde mig mer om ansvar än ord kunde förmedla.

 

Att ens föräldrar blir äldre är förstås ofrånkomligt, och ett av de tydligare tecknen på att du själv åldras. Blir de äldre blir de också skröpligare. En gång skrev Maj Fant boken Att bli mamma till sin mamma, och när jag tar del av Anna Ströms andra bok – hon debuterade med diktsamlingen Om tiden hör för två år sedan – ser jag att hon är ute i ett liknande ärende. För så obarmhärtigt är livet, att våra föräldrar blir hjälplösa med tiden.

 

Diktjaget är dottern som tar hand om sin mamma, och det sker med varsam omsorg. Det är kanske lite väl övertydligt någon enstaka gång: ”Var försiktig när såret redan blöder / Jag vill vara mjuk om sorg”. Om sorg = omsorg, jo vi fattar. Mer imponeras jag av hur omtänksamt skriven Ströms dikter är genom bokens prolog och tre delar, under namnen ”Inslag av arv”, ”Vad händer vet” och ”Fallfrukt”.

 

Genom denna berättelsebåge tecknas en livskurva, där dottern intar sin föreskrivna roll av anakronistisk vårdnadshavare. I prologens dimma anas redan den glömska som tiden har ställt i beredskap åt oss. Det är mycket kropp i dikterna: ”Det har blåst upp men / andras okända andetag / måste någon gång få komma nära”. Ja, kropp, men också resemotiv, där glosor kopplade till seglats håller berättandet samman, med segel, hav, mistlurar. En egen variant av ”mor ror”. Ströms bildvärld har lånat vissa inslag från surrealismen, där bedövande vinterbilder kapslar in allt i letargins långsamhet.

 

Det är också en taktil dikt, respektfull men ändå närgången:

 

Ditt gryningsland är sällan farligt men nätterna är hål

Jag anar hur tystnaden rinner

hur händerna vill hålla fast,

för händer vet allt, som mödrar gör

 

Det finns något genuint barnsligt i hur Ström tar sig an sin motivvärld, och innan du suckar avfärdande vill jag helt kort hänvisa till Torsten Petterssons understreckare om barndom och poesi i SvD från i måndags, där han slår fast något om det svåra i att vara barn: ”att i åratal leva i ett utdraget kulturellt mellanförskap mellan barndomens fria fantasipräglade livsupplevelse och vuxenvärldens rationella imperativ som ofta avfärdar barnens inställnign som dumheter. Då kan barnet verkligen behöva hjälp från mer förståelsefulla vuxna. En sådan hjälp ger poesin. I sitt sätt att betrakta världen står den på barnets sida.”

 

Med andra ord är Ström i gott sällskap här genom att utforska vad som sker när barnets blick upphäver gränserna mellan verkligt och inbillat. Kort sagt: poeter är barn. Långsamt blir porträttet av modern allt tydligare och ges allt skarpare kontur. Hennes sprödhet blir också alltmer framträdande när vi lämnar havsmiljön: ”Tiden lutar sig in / och stryker ditt ansikte lugnt / Släpp vad som blåser / släpp vajande pekande finger”.  

 

När dikten går mot ett höstligt tilltal i tredje delen skildras också ett efteråt på en kyrkogård. Den sista resan går till månen. Hur var det nu Nick Cave sjöng: ”My daddy went away too soon / Now he’s living on the moon”. För några år sedan läste jag Gunilla Johanssons fantastiska diktsamling Stenen från grunden, som var ett finstämt men befriande osentimentalt porträtt av en mamma i diktens form. Anna Ström har gjort något liknande.