I våras såg jag författaren Per Hagman traska längs Mäster Samuelsgatan i Stockholm, och blev förvånad över att se honom i dagsljus. Det var relativt nära till Bonniers förlagshus, vilket fick mig att hoppas på en ny bok av honom (det är sju år sedan Allas älskare, ingens älskling utkom). Strax därpå fick vi beskedet att det skulle komma en ny roman, Johannes och du, till hösten, och även att Hagman nu har bosatt sig i centrala Stockholm där han varannan vecka har hand om den dotter som anmälde sin ankomst i slutet av den förra boken (medelst mammans telefonbesked).
Nu har slarvern Per Hagman efter nästan trettio år blivit kreditvärdig och kan stå som ägare till ett hyreskontrakt i närheten av Johanneskyrkan. Där tar han sina promenader längs Sergel Torg och Malmskillnadsgatan, och inte minst Sveavägen där Olof Palme mördades 1986. Intresset för Palme-mordet är en av den här romanens byggstenar. Det ska förstås också påpekas att begreppet ”roman” används vidlyftigt, för här är perspektivet strikt självbiografiskt, och bygger därmed vidare inte endast på förra boken, utan också succén Att komma hem ska vara en schlager, en av 00-talets bästa svenska romaner.
Men trots att han för tjugo år sedan skrev en så lyckad roman, och fyra år dessförinnan den briljanta novellsamlingen Skugglegender, och på 90-talet den utsökt dekadenta romanen Pool, verkar Hagman aldrig riktigt bli en del av det litterära etablissemanget. Kanske för att han anses vara så lättsam? Kanske för att hans skrivande bär på ett sådant lätt ljus? Det är i vilket fall en orättvisa.
Nu rör sig Hagman med den genuint utanförståendes blick på den värld han själv var en del av under främst 90-talet. Hans teori är att varje generation idylliserar den föregående, så själv var han mest avundsjuk på 70- och 80-talets uteliv, liksom de som nu är i fyrtioårsåldern sörjer att de inte fick uppleva hans storhetstid på 90-talet. Nattklubbarna har bytts ut mot förskolehämtningar, lyder den lakoniska summeringen. Mig veterligt är det här första gången han skriver ordet ”sportlov” i någon av sina böcker.
På flera plan har Hagman försonats med sina nostalgiska känslor. Vårdnadstvisten med dotterns mamma var uppslitande, men de kom sedan fram till en rimlig lösning. Desto sämre fungerar relationen till hans föräldrar. Här finns oresonliga porträtt av en mamma som i yrkeslivet var en uppskattad och omtyckt lärare, men som förälder mest var nyckfullt dömande och aggressiv. Och pappan, arkitekten, svek honom ekonomiskt med ett lägenhetsköp på 90-talet, något som orsakade de ekonomiska svårigheter Hagman levt under sedan dess. Till det såriga hör ett långt brev till mamman, som får mig att tänka på Franz Kafkas långa brev till sin pappa.
Här finns ett tydligt avbrott, där han helt sonika säger upp bekantskapen med föräldrarna. Det är smärtsam läsning. Annars dominerar den bekanta sorglösheten som är Hagmans helt egna bidrag till svensk litteratur (som ju brukar gå i dystrare kostymering). Några ilskna utfall mot allt själlöst som har tagit över Stockholm ger också starkt intryck av någon som inte känner sig hemma längre bland QR-koder, sparkcyklar och Bröd & Salt-caféer. Hans ideal går mot det sjaskigare, och han trivs numera mest på krogen Leoparden, och skriver om områdena kring Malmskillnadsgatan med vackra allitterationer: ”Poesi, Palme och prostitution. / Och så dagens pilatesperverterade proseccoproletariat längst bort vid Brunkebergstorg.”
Hagman har alltid rört sig mellan högt och lågt, mellan det sköna och det osköna, mellan elegans och skörlevnad. Givetvis skriver Hagman fint om popmusik, som när han går på en Duran Duran-konsert och vägrar erkänna att bandet är patetiska i sina försök att passera som unga och hippa. Men han skriver också vackert om poesi, främst Ann Jäderlund: ”Om man korsar samisk jojk med Nathalie Djurbergs konst och låter Linné och Britney stå bredvid och göra onämnbara saker med varandra, blir då inte varje övrig beskrivning av Ann Jäderlunds poesi obsolet?” Han avslutar med att påstå att han inte ska bli litteraturkritiker, men en kategorisering som denna får mig att undra: varför inte? I stället försörjer han sig med att översätta den litterära genren ”romance”, som han jämför med vad som förr kallades ”tantsnusk”, och som nu inofficiellt går under beteckningen ”porr för kvinnor”.
Det kan vara så att Hagman aldrig riktigt tagits på allvar för att hans stil är så friktionsfri. Och visst, det är snyggt, men han bottnar också i en god förmåga att skildra klassfrågor. Han skriver en del om trav, och om en metafor från den tävlingsformen tillåts, kan den här romanen påminna om en travhäst som gör sig redo att trava för allt vad tygen håller, men författaren släpper aldrig fram hästen, det vill säga romanen.
För det är en lite ojämn roman, men så brukar ju Hagmans böcker ärligt talat vara. Det är ändå en stramare och mer välkomponerad bok än den förra, och även om jag kan tycka att han lite väl långa stunder tappar fokus från dottern för att planlöst skildra Stockholm finns en uppriktighet i hur han fäster blicken på staden, på platsen, på människorna – ja, hur han ser på livet, helt enkelt. Det är förstås väldigt on brand att dottern på sin födelsedag får löjrom.
Det nya i hans skrivande är att han inte längre är ensam. Det är mindre av allas älskare i honom nu, mer något enstaka ligg, men viktigare är att han har blivit någons älskling: dotterns. Och det är snyggt, och något man gärna unnar honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.