Kaospassageraren, Marcus Birro, Arvidson förlag

 

Att Marcus Birro i år har återvänt till poesin har flugit under radarn, åtminstone för mig. Det är ändå lite märkligt: troligen hade han långt fler läsare än de uppburna och hyllade poeterna när han var som mest verksam, även om det är tveksamt om han har behållit sin läsekrets. Det är länge sedan han var medieprofilen som syntes typ överallt, och hans senaste diktsamling kom 2007. Senare i år är också en ny roman utannonserad, men jag nöjer mig för tillfället med diktsamlingen Kaospassageraren.

 Sjutton år är en lång tid. Eller inte. Den valpighet som Birro då satte i bruk, och i viss mån kom undan med – han var en skicklig uppläsare – blir svårare att ges täckning nu. Återigen sneglar han girigt mot sina förebilder, en ganska homogen grupp hämtad från rockmusikens svartaste hörn: The Sisters of Mercy och The Mission, samt kanske rockhistoriens sämsta eller minst originella band, The Fields of the Nephilim. Samt Thåström, gissar du? För ja, som om det inte räckte med att Birro en gång knyckte Ebba Gröns låttitel ”Flyktsoda” till en av sina romaner – även Kaospassageraren härstammar från en av Thåströms låtar.

 

När jag är på mitt bästa humör kan jag ändå fördra Birros poesi, och mena att det kan fungera som inkörsport till tyngre grejer (som Ekelöf eller Jäderlund, kanske), ungefär på samma sätt som Bob Hansson för en evighet sedan avgudades av gymnasieelever med skrivarambitioner. Man måste börja någon stans, och det finns nog sämre stanser än Marcus Birro. Blygsamt kallar han sina dikter för ”brukspoesi”.

 Å andra sidan finns ju redan Bruno K. Öijer, en poet som ingen läsare behöver vara rädd för att börja med. Och nog har Birro upptäckt Öijer också. Det är svårt att inte läsa några av hans inledningsrader, ”Jag bröt kontraktet tidigt / Redan som barn gick jag åt ett annat håll / Som ung bröt jag förtrollningen”, som en oblyg hommage till Öijers dikt ”Ishjärtat”: ”och jag var ung / när jag bröt förtrollningen / med detta djävulska land”. Så varför funkar det för Öijer och inte för Birro? Kort sagt, varför når inte Birro ända fram med sina dikter?

 Den här boken har ett ödesmättat och nästan passivt hotfullt anslag: ”Du är vägen / Jag är kaospassageraren”. Jag kan inte låta bli att störa mig på det sammanbitna tonläget, som genomsyrar i stort sett hela boken, även när han skriver om den kärlek han har upplevt förr och upplever nu. Undantaget är en ganska fin men tyvärr en gnutta övertydligt formulerad hyllningsdikt till Lasse Berghagen.

 Kanske är han bara för självmedveten. Kanske skulle han tjäna på att sänka axlarna något. Kanske behöver han rensa ut sitt lite väl slitna förråd av stapelvaror som ”Svarta jeans, svart skinnjacka, kajal och missmod” (btw, sålde han inte skinnjackan till Fredrik Strage?). Det är klyschigt, vingligt, och pratigt på ett ganska öronbedövande sätt. Men att stämpla boken som klyschig är en truism – fast i ärlighetens namn är boken i sig fylld av självklarheter, utspökade med en brist på originalitet och självständigt tänkande.

Det bästa för Birro, om han nu avser att fortsätta skriva poesi, vore att han kapade banden till sina idoler. Han skulle behöva börja umgås med det som skvalpar i hans inre, konfrontera sina demoner utan att ta hjälp av vad som redan har skrivits. Som det är nu liknar Birro en lyriker som försökt imitera sina föregångare så hårt att han har spelat bort lyrans alla strängar förutom en stackars sträng, som ska förmedla hans ambitiösa innehåll. Ärligt finns det för mycket av beroendeproblematik gentemot förebilderna:

 

I det sista av nattmörkret ryms berättelsen du har

Skriven i blindskrift över huden, fast inuti dig, skriven

av artärernas blod

 

Det är ett mästerverk, ord för ord, liv för liv

 

Ditt liv är en bästsäljare på insidan av dig själv

Nog ekar det av Tranströmer, han som en gång i tiden döpte en dikt till ”Svarta vykort”. Marcus Birro fortsätter gräva där han står, och förhoppningsvis kommer hans nästa bok att heta något som han själv har hittat på.